January 30, 2006

Japp, jag stinker

På sistone har jag luktat väldigt illa. Eftersom jag oftast luktar gott även när jag svettas (luktar väldigt lite under armarna men när jag gör det brukar doften påminna om yoghurt, vilket både jag och min man finner rätt angenämt) förvånar det mig. Men jag har märkt att humöret påverkar människors lukter. Jag minns min klasskamrat på konstskolan som jag fick ihop det med under de sista dagarna vi gick tillsammans, han luktade fantastiskt gott - dvs inte dåligt. Inte bara var han undantaget som bekräftade regeln att alla kineser i Kina har dålig andedräkt, mest förvånades jag av att han inte ens luktade illa när vi kysstes på morgonen efteråt.

Sen sågs vi inte på tre år. Samma kväll som vi återsåg varandra förförde han mig igen. Han var sig lik. Trots att han skaffat sig fästmö sen sist. Jag försökte tala honom tillrätta, mindre moralisk än så är jag inte, men han insisterade så jag tänkte: ”äh, vafan, han ansvarar för sina handlingar och jag har varit i celibat alldeles för länge.” Sen glömde jag ett litet plagg hos honom. Helt oavsiktligt, jag lovar på allt jag håller heligt! ”Det lilla plagget” som han formulerade det, var en bh.

–VA! Har din flickvän hittat min tuttkåpa?! Sa jag och benämnde objektet med det ord jag fått från mina päron. Han ryckte till inför mitt profana ordval och sa: ja, hon hittade ditt ”lilla plagg”…

Sen åkte jag på en resa genom Kina med Isse. När jag var tillbaka efter tre veckor var han hemma hos mig en gång, med en jagad blick som jag aldrig sett hos honom vare sig förr eller senare. Han var stressad. Han hade ångest. Han luktade illa ur munnen.

Jag var häpen, men måste inse faktum. Och jag hade inte den minsta lust att kyssa honom.

Det tog slut mellan dem efter den händelsen. Hon flyttade till Singapore. Han är numera gift och respekterad rektor för en av avdelningarna på skolan.

Och jag luktar illa. Lite disktrasa. Jag luktar bara så när jag har jobbat. Så det är nog stressen och prestationsångesten. Lukten är mycket lik den jag kände hos en kille i parallellklassen i gymnasiet. Han hade sitt skåp bredvid mitt. Jag var alltid tvungen att hålla andan eller försöka gå dit när inte han var där. Lustigt, för han var på många sätt the golden boy i sin klass. Han var duktig i gymnastik och såg väldigt bra ut, tyckte jag först, jag svärmade själv för honom. Han blev snabbt tillsammans med en tuff tjej i klassen. Jag sörjde, men i samma veva började jag känna lukten från hans skåp och honom. Sen åkte han till USA på ett utbytesår. När folk åker utomlands förväntar de sig saker. Och folk därhemma förväntar sig saker. Alla förväntar sig någon sorts förändring. Speciellt i den åldern. Då väntar man sig att personen som kommer tillbaka ska ha utvecklats. Helst ha blivit bättre än tidigare. Snyggare, smartare, självsäkrare, ja listan kan göras lång.

Han kom tillbaka och såg osäker ut för första gången. Jag märkte också att han inte var så smart eller verbal, vilket inte hunnit framgå tidigare. Då räckte det så bra med att han bara log och hejade på oss. Han gick en årskurs efter oss nu och hade inte längre sin golden boy-ställning att falla tillbaka på som han haft i sin gamla klass. Eller sina kompisar. Han hade köpt ner sig med sin resa. Det tog slut med tjejen som scorade ytterligare en tio-poängare just då i mina ögon. I samma klass dessutom. I vår klass hade vi inga snyggingar. Jo, kanske en då. Men han var verboten frukt för mig.

Jag kanske ska börja med deodorant.

Andra bloggar om: , ,

2 Comments:

Anonymous Stockholmbeijing@gmail.com said...

Vilken underbar blogg! Jag tycker verkligen om dina inlägg och ditt sätt at skriva. Mycket, mycket läsvärt.
Tack!

5:35 AM, January 31, 2006  
Blogger Space babe said...

Tack så jättemycket! Vad glad jag blir! Vad gör du i Beijing?

8:17 AM, January 31, 2006  

Post a Comment

<< Home

eXTReMe Tracker Bloggtoppen.se