Rika barn leka sämst

Igår var maken och jag på en fest som två rika människor bjudit in till i samma lokal där jag i somras var på min bästa kompis bröllop.

Jag hälsade på värdinnan som inte gjorde en min av att känna igen mitt namn, trots det faktum att vi tills rätt nyligen delat en nära väninna. Den här väninnan har jag nu raderat från min telefonbok, eftersom hon ignorerade mig helt efter sin ankomst.

Jag hade på mig min Lagerfeldt-klänning igen, eftersom jag en halvtimme innan vi skulle åka inte hade en aning om vad jag skulle ha. Vad har rika människor på sig? Svart, visade det sig, så jag var helt rätt. Provade först vita spetsstrumpor och mina beiga, högklackade 70-talssandaler från Lisa Larsson, med tanke på vad Jenny sagt att Mia tycker, men hade absolut inget att ha till ovanför. Synd att jag gick ifrån ett guldskärp på NK:s Kookai efter att expediten där inte velat sätta ner en tröja ytterligare fast maskor hade gått upp på axeln. Hade behövt en vit tröja också. Eller beige.

Det blev alltså samma utstyrsel som på firmafesten. Jag kände mig jättefin, känner mig alltid jättefin när jag har Lagerfeldt-blåsan på mig. Det är något med den stora utstående 50-talskjolen som får mig att känna mig som en prinsessa. Röda läppar till och snedlugg, lite som hon i Doften av grön papaya.

I alla fall, välkomstdrinken bestod av sött, vitt bag-in-box-vin. Det var ganska äckligt. Kanske inte i kategorin söta vita viner, men jag är en spirande vin-snobb som är helt okunnig och bara går på smaken, bortskämd som jag är av svärfar och Tommy som jobbat på systembolaget.

Buffén bestod av tre sorters italiensk korv och parmaskinka, rucolasallad, gröna pimiento-oliver och pasta. Till detta fanns även en stor brieost. Jag hade som tur var redan ätit min egen rödkokt fläsk med fem kryddor 五香 plus Martins currygryta, en ohelig blandning, jag vet, men jag var tvungen att ha lite grönsaker till, även om det var sönderkokta linser och aubergine.

Jag okynnes-åt ändå lite parmaskinka och sallad. Till buffén kunde man fortsätta dricka bad-in-box-vinet och sodavatten, eller köpa i baren till självkostnadspris.

Jenny hade berättat för mig om sin ursinnigt rika skolkamrat som på 30-årsfesten lät vännerna betala 100 kr var. Och Sanna om sin rika faster i New York som efter att ha köpt en tavla på galleri för halv miljon dollar sätter sig på bussen och åker hem med den till öfvre Manhattan. Jag borde inte vara förvånad. Ändå är jag det.

Jag minns när värdinnans och min gemensamma väninna i ekonomiskt trångmål bad mig om ett lån, och inte kunde förmå sig till att fråga den andra.
"Men ni är ju bästa vänner, säger du?!" Utbrast jag. Jag kunde förstå att man inte vill be vem som helst i sin bekantskapskrets som har pengar, men en bästa vän ska man ju kunnda tala om ALLT med? Inte minst när man är i trubbel?

Jag lånade utan prut ut pengar till henne. Pengar som jag fick vänta i ett år med att få tillbaka. Efter tjat. Jag inser nu att hon inte ville riskera sin vänskap med den rika väninnan. Men vår vänskap kunde hon riskera.

Jag tvivlar på att hon någonsin skulle behandla den rika väninnan så som hon behandlade mig igår. För man är liksom mer rädd om sina rika vänner. I alla fall om de är snuskigt rika. För de är ju så ... sällsynta? Exotiska? Vem vill inte ha en rik kompis, bara utifallatt?

Problemet är nog att det väldigt sällan hjälper utifallatt. Det är inte de rika kompisarna som undsätter dig i nöd. Det är dina fattiga. För de vet hur det är.

Jag har själv ingen snuskigt rik kompis. Men jag kan inte förneka att jag gärna skulle vilja ha. Men gårdagen gjorde klart för mig mer än någonsin att pengar inte är samma sak som god smak, eller förmågan att ordna njutbara tillställningar för sig själv och sina vänner. För kostnaden av lokalhyran och maten kunde de haft en överdådig fest i sin fina bostad. Med gott vin. Till skänks för gästerna.

Andra bloggar om: klass-skillnader, Djursholm, tråkmånsar