Tårar på jobbet
Har gråtit floder idag. Håller på med ett svårt, diffust och jobbigt knäck och gjorde en intervju med en person som inte ville prata om samma sak som jag. Blev uppläxad efteråt av personen och dennes entourage, och tyckte själv att det var fruktansvärt obehagligt, då jag är en icke-konfrontativ och allmänt konflikträdd person. Tyvärr har jag det yrke jag har.
Kanske är jag fel kvinna på plats. Men jag vill tänka att det ska finnas plats för såna som mig också i den här branschen.
På vägen tillbaks tänkte jag att jag behövde en debriefing, och det fick jag med besked. Att säga att jag har lätt till tårar är en underdrift, så det behövdes inte särskilt mycket för att tårkanalerna skulle stå vidöppna när jag redogjorde för vad som hänt och hur jag kände mig.
Tårar är en lustig sak på arbetsplatser. Starka känslor över huvudtaget. De skapar i det närmaste panik. Jag har gråtit på arbetsplatser förr. Nu fick jag prata med alla chefer, närmare bestämt min närmaste först, sen två till och sen kom högsta chefen för avdelningen och visade sitt deltagande och stöd.
Min skräck för att prata med chefer fick jag snabbt göra avkall på. Det är lättare när jag är riktigt upprörd, att prata öppenhjärtigt med chefer. Svårare när man är samlad igen och ska vara sakligt resonerande.
Jag ifrågasätter inte att vi ska vara granskande och ifrågasättande, men jag undrar om jag var rätt person för att göra det. Och i slutändan leder det bara till att jag ifrågasätter mig själv. Om jag kunde ha gjort det på något annat sätt. Bättre, förstås.
Men ett jobb ska det bli, och riktigt bra tror jag att det blir också, trots allt. En av cheferna sa att jag måste kunna säga ifrån när jag tycker att ett jobb är för svårt eller för läskigt för mig, men HUR ska jag kunna göra det? Kanske när jag är 50 år kommer jag vara så rutinerad att jag vet när jag tar mig vatten över huvudet, men nu vill jag ju bara vara så jävla duktig så att jag ska få jobba kvar så länge som företaget tillåter.
Fast lite skönt tycker jag att det var att bryta ihop också. Fler ihopbrytningar i vårt samhälle, tack.
Hoppas jag inte får anledning att ångra det bara.
Kanske är jag fel kvinna på plats. Men jag vill tänka att det ska finnas plats för såna som mig också i den här branschen.
På vägen tillbaks tänkte jag att jag behövde en debriefing, och det fick jag med besked. Att säga att jag har lätt till tårar är en underdrift, så det behövdes inte särskilt mycket för att tårkanalerna skulle stå vidöppna när jag redogjorde för vad som hänt och hur jag kände mig.
Tårar är en lustig sak på arbetsplatser. Starka känslor över huvudtaget. De skapar i det närmaste panik. Jag har gråtit på arbetsplatser förr. Nu fick jag prata med alla chefer, närmare bestämt min närmaste först, sen två till och sen kom högsta chefen för avdelningen och visade sitt deltagande och stöd.
Min skräck för att prata med chefer fick jag snabbt göra avkall på. Det är lättare när jag är riktigt upprörd, att prata öppenhjärtigt med chefer. Svårare när man är samlad igen och ska vara sakligt resonerande.
Jag ifrågasätter inte att vi ska vara granskande och ifrågasättande, men jag undrar om jag var rätt person för att göra det. Och i slutändan leder det bara till att jag ifrågasätter mig själv. Om jag kunde ha gjort det på något annat sätt. Bättre, förstås.
Men ett jobb ska det bli, och riktigt bra tror jag att det blir också, trots allt. En av cheferna sa att jag måste kunna säga ifrån när jag tycker att ett jobb är för svårt eller för läskigt för mig, men HUR ska jag kunna göra det? Kanske när jag är 50 år kommer jag vara så rutinerad att jag vet när jag tar mig vatten över huvudet, men nu vill jag ju bara vara så jävla duktig så att jag ska få jobba kvar så länge som företaget tillåter.
Fast lite skönt tycker jag att det var att bryta ihop också. Fler ihopbrytningar i vårt samhälle, tack.
Hoppas jag inte får anledning att ångra det bara.
posted by Space babe at Thursday, March 16, 2006
2 Comments:
Oj. Jag brot ihop manga ganger nar jag var reporter. Fast jag vagade inte vanda mig till mina chefer, hade inte tillrackligt med fortroende for dem. Gick hem och grinade i min ensamhet istallet. Usch, nar jag tanker pa det. Vill aldrig ha ett sa utsatt jobb igen.
" Men jag vill tänka att det ska finnas plats för såna som mig också i den här branschen."
Det är ju så man vill tänka, att man borde bidra med en kvalitet som liksom kompletterar alla de här hypomaniska personlighetstyperna som befolkar branschen. Men man är som den där minsta hundvalpen som de andra kravlar över för att dia.
Jag försökte skriva nåt apropå ditt förslag om mejlinglista för sociala fobiker, men det blev aldrig färdigt. Vi får se om jag återkommer till den texten.
Post a Comment
<< Home