Att finnas för andra

Min granne Nana är väldigt deppig just nu. Hon ringer mig varje dag. Sen sitter vi och hon gråter och jag försöker trösta och be henne tänka positivt. Hon säger inte så mycket om vad hon är olycklig över. Jag kan bara gissa utifrån det jag vet sen tidigare.

Jag vill verkligen finnas där för henne, samtidigt känner jag mig hjälplös och maktlös och alla andra ord som slutar på -lös. Så idag sa jag till henne att hon nog behöver söka professionell hjälp. Att jag inte menar att hon ska sluta ringa mig, men att det kan finnas någon som kan hjälpa henne på ett sätt som inte jag kan.

Hon har låtit klentrogen när jag närmat mig ämnet tidigare. Någonstans känner jag mig väl inte heller helt övertygad om att hon kommer få adekvat hjälp. Det är lyckopiller som gäller. Fan, vad det är många som mår dåligt. Bara här i bostadsområdet vet jag flera stycken. Känner inte så många här, så att jag vet flera stycken är liksom ganska allvarlig statistik.

De flesta jag känner som mår dåligt är kvinnor. Jag känner nog mest kvinnor öht, men i alla fall, varför är det så? Är det för att vi har större press på oss, att vi lärt oss att vara känsligare, men just för att vi lever ut våra depressioner därför också har lägre självmordsfrekvens än män?

Jag ne sais pas. Il n'y a pas de quoi. (Där satt den franskan jag minns från den sexåriga undervisningen. Jag vet inte. Ingen orsak. Funkar väl rätt ok, va?)

Andra bloggar om: ångest, psykoterapi, hjälp