Min granne Nana

Igår när jag hämtat lillan gick jag hem till min nordafrikanska grannfru och umgicks med henne och hennes bebis. Hon är deppad och uttråkad. Vem skulle inte vara det om man inte längre älskade sin make och tvingas bära slöja, trots att man aldrig gjorde det i sitt hemland. En gång satt de i vårt kök för att hon hade blivit galen på att han blev galen på att hon hade t-shirt på sig i simhallen när hon var med ungarna där.

Jag har haft grannfrun, vi kan kalla henne Nana, som projekt ibland. Försökt lära henne cykla, uppmuntrat henne till att börja på simskola. Utan framgång. Hon tycker också det verkar läskigt att köra bil. Det tycker jag också, men jag tror ju att man ska gå in i sina rädslor. Vet inte hur jag ska övertyga henne om det.

Vår kontakt går i vågor. Ibland blir vi trötta på varandra. Särskilt nära stod vi varandra när vi båda var deprimerade och sysslolösa. Sen började hon plugga till undersköterska och jag blev irriterad på att hon bad mig om hjälp med läxor. Det var rätt mycket hjälp ett tag. Jag tyckte hon bara skulle göra dem efter sin förmåga. Hon är ju inte korkad. Sen slutade det av någon anledning. Antingen för att hon förstod min ovillighet, eller för att teoridelen var avslutad.
Häromveckan kom hon och var helt desperat. Hade smitit hemifrån och bett maken komma hem från jobbet under förevändningen att hon måste till läkare. Hon stod inte ut med att ungen skrek hela tiden. Nu har jag sagt att hon och barnen får komma hit och äta middag ifall hon själv inte orkar laga mat ibland. För det hade jag velat att någon erbjudit mig då när jag var mammaledig. Hittills har det resulterat i att jag ätit hos henne ett par gånger.

Ett tag när hon var fast besluten att skilja sig så mejlade jag till några kärringar som jobbar med integration, flyktingar och invandrarfrågor för att be om råd. ”Hennes man hotar att skada henne om hon lämnar honom, han säger att svenska fängelser är som hotell, vad ska hon göra?” Ungefär så. Då fick jag svar av en förment kulturbevandrad kvinna att ”hon kanske borde skaffa sig något intresse, som en akvarellkurs?” Jag trodde inte det var sant.
Jag vet inte hur jag ska hjälpa Nana. Jag förstår henne inte alltid. Men jag ska försöka finnas där för henne. Jag tror att det räcker.

Andra bloggar om: islam, vänskap, skilsmässa