November 9, 2006

i Kina 7

Gitto och den som vill ha listan, varsagoda!

Maken och bonussonen anlande till Hangzhou igar. Jag kande en borda falla fran mina axlar nar de antligen kom. Planet var 45 min forsenat och jag bara kande att om de drojer ytterligare och jag maste ta hand om lillan ensam i en halvtimme till sa bara exploderar jag.

Om Ondskan ar sin frisors allra mest neurotiska kund (hysteriskt kul brev! Igenkanning hela vagen, fast jag ar en san som garna vill prata med min frisor, men mina frisorer verkar aldrig vilja prata med mig.) sa tror jag att jag mycket val kan vara varldens mest neurotiska turist. For mig ar glaset alltid halvfullt. Jag tror alltid att det ar battre nagon annanstans, dar jag inte ar. I alla fall pa resmalet. Maken sa att han larde sig nagon gang i tonaren att njuta av nuet, for ingenting ar bestandigt. I teorin forsoker jag nog gora detsamma, men det slutar anda med att jag bara ser trakigheterna och besvarligheterna.

Idag tog vi bussen till Longjing 龙井, det ar dar man producerar den beromda Drakbrunnens te. Det ligger bara en bit uppfor ett litet berg inte langt fran mina foraldrars hus. Nar vi klivit av bussen fortsatte vi klattra uppfor. Det finns alltid atminstone knogligt lagda stentrappor nar man vill bestiga civiliserade berg i Kina. Vi stretade pa i en halvtimme. Sen nadde vi en utsiktspunkt dar vi kunde se tebuskarna vaxa i terasser och bergen forsvinna blanande/granande i olika skikt efter varandra. Pa vagen upp hade vi ocksa gatt en liten stig fran stentrapporna och da hamnat pa en sadan teodling dar vi aven upptackte en bajskorv som maken trodde tebonden lagt, men jag tror att det var en turist.

Nar vi vande och gick nerfor sa jag: "Det ar svarare att ga nerfor an uppfor berg." (For det sager ett kinesiskt ordsprak. Och det upplevde jag ocksa i Samaria-ravinen pa Kreta.)
Sen tillade jag: "Fast det ar jobbigare att ga uppfor." For det var ratt jobbigt.
Maken log mot mig: "Sa livet ar antingen svart eller jobbigt?"
Da blev till och med jag tvungen att dra pa munnen at min egen pessimism.

Jag var pa lunch forra veckan med min tidigare larare pa konstakademin som jag ocksa hade ett hemligt forhallande med. Jag brukar kalla honom Soleil, han heter Sun i familjenamn och han var bosatt i Paris pa den tiden men kom hem till Hangzhou ibland for att undervisa. Pa lunchen serverades bl a 苦瓜, som Matalskaren berattar om:

I Asien älskas ”bitter gourd”, en sorts bucklig, extremt besk zucchini, hyllad för sin stärkande effekt.


Jag ar uppenbarligen ingen supersmakare, for jag fixade inte att ata den. Jag har fatt den en gang tidigare och det gick inget vidare da heller. A andra sidan alskar jag alla grona bladgronsaker som finns har i Kina.

Jag tror att min eventuella supersmakarpotential slogs ut totalt i barndomen nar min mamma lat oss varje kvall innan laggdags dricka te kokt pa Drakgalla-gras 龙胆草, det kan vara det beskaste som finns och ska vara nedkylande, dvs vara valdigt ying, vilket ar bra mot ex v akne. Fast vi fick alla fyra pizzaansikten i tonaren. Da tog mamma med oss ut och plockade groblad som hon ocksa kokade te pa. Hon fick oss aven att smeta in oss med aloe vera-gucka som vi hade som krukvaxt hemma.

Drakgallegras pastas aven bota rabies. Varfor min mamma tyckte vi behovde dricka det overgar mitt forstand. Ingen av oss har iofs fatt rabies.

1 Comments:

Blogger ondskan said...

Är inte supersmakare en sån som INTE klarar av beska saker för han/hon har så extremt känsliga smaklökar? Isåfall är du nog en sån!
& tack för beröm, roligt att du gillade frisörbrevet! Jag önskar att du hade haft kamera med jämt och bloggat upp akvariebilder och balansakter!

6:47 PM, November 09, 2006  

Post a Comment

<< Home

eXTReMe Tracker Bloggtoppen.se