Livet
Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv. Jag vill så mkt men får aldrig ändan ur vagnen. Hjälpmedel, någon? Lyckopiller, hälsokost, terapi, regelbunden motion?
Ser inte alls fram emot att fortsätta jobba där jag gör. Men kanske blir det bättre efter måndag.
Ser inte alls fram emot att fortsätta jobba där jag gör. Men kanske blir det bättre efter måndag.
posted by Space babe at Thursday, November 23, 2006
10 Comments:
Lyckopiller har inte så mycket med lycka att göra. Man mår rätt eländigt när man börjar ta dom. Det är ju inte ditt fel men jag blir dödsirriterad när den där termen används. De som började med den, och det var ju definitivt inte du, vet inte vad de talar om.
Min upplevelse av dom - jag har en hjärnkemi som INTE funkar - är att de fick mig att få upp näsan ovanför vattenytan. De räddade mig men de löste inte allt, någon lycka försedde de mig definitivt inte med men jag är oerhört glad för att de finns och för att jag gick med på att börja ta dom.
Det finns många aspekter i en depression eller nedstämdhet. Att inte kunna företa sig något är en del och kan vara nog så handikappande. Om anledningen därtill är att du inte trivs med andra delar i tillvaron så kan SSRI fungera som plåster kanske men i längden kan man behöva göra andra förändringar. Att hobbla på i flera år och vara missnöjd är som bäddat för en riktig kris senare på och något sådant önskar jag ingen.
Studier har visat att SSRI inte överförskrivs, snarare tvärtom, men är inte lösningen för alla. Du måste diskutera det med någon. Det är jobbigt, men nödvändigt.
Om du har några frågor får du gärna mejla. Min adress finns som länk på min blogg.
Hej Mathimlen!
Doktor Phil säger att det inte räcker med att vilja något, man måste ha en plan. Jag vill gå ned 30 kilo. Hur? Jo genom att inte äta godis och skräpmat, börja jogga två gånger om dan. Jag vill skriva en artikel. Hur? Göra research, intervjua någon. Det är inte bara att bestämma sig för sitt mål, man måste skissa upp en plan för hur man når dit. Sen är det bara att sätta igång. Inga undeflykter!
K
På samma sätt som vi tidigare pratade om reseangst, så får vi nu alltså prata om kommahemangst.
Man känner sig fullkomlig och oåtkomlig på resande fot, som en nutida ättling till Columbus som upptäcker världen. ALLT annat är och skall vara bagatellartat. Tyvärr , och lika säkert som att vi alla lider av den dödliga åkomman livet, så ger vardagen en bitter eftersmak när man återkommer till höstmörkret och duggregnet efter en tripp till paradiset. Inga glada röster, inga spännande dofter,inga sena nätter.. just plain boredome..
Så vad göra?
Tja, för att citera Magnus Uggla: Varför skall man ta livet av sig när man ändå inte får höra snacket efteråt? Och lite så är det faktiskt. Man får leva för nästa tillfälle, och leva på tanken av att det finns fler platser att upptäcka.
Vardagen är farkosten som tar dig till nästa flyktmöjlighet..
Kram från vännen
//Norman B Fibbler
Tusen tack, anonymous, men hur kommer jag till din blogg?
Norman: Javisst är det så, bara det att oftast så har jag inte varit i paradiset, så inte heller denna gång. Ibland känns livet bara som en jobbig grej till en annan. Nä, jag måste bestämt ta en omgång kbt mot lätt depression.
Hur blev jag anynomous?
Jag heter Jessica...
Jag är den översta anynomous alltså ;).
Jessica: Nu minns jag att det var du som skrev den kommentaren. Jag tror du blev anonym när jag gick över till beta. Skumt.
Jag vet inte heller vad jag ska göra av mig själv.
Kram /L
Pär Rådström skrev mkt bra om att komma hem, och det är jättejättesvårt att komma hem. (Se min blogg då i maj, när jag kom hem från Japan. Efter Japan gick det dessutom bara utför!)
Ska kolla in Pär Rådström, tycker du skrev väldigt bra om att komma hem också. Tycker inte jag kan skriva någonting öht just nu.
Post a Comment
<< Home