March 18, 2007

Here comes Dolly

Hon var overklig. Jag undrar hur hon ser ut under allt smink och peruken. Så smal, så smal. Och så den där starka rösten som flyger uppåt de höga tonerna lekande lätt. Hon låter fortfarande som en 25-åring. Ibland inbillade jag mig att hennes rörelser påminde om en gamlings, särskilt så där som gamla gungar med armarna när de stuffar, men det intrycket försvann när hon spelade banjo eller gitarr och stampade taktfast med foten.

Mellansnacket var jag lite besviken på efter att ha sett henne i Parkinson. Hon var så himla rolig och närvarande där. Men hon kanske behöver en partner att tala till, nån som svarar. Jag älskade hennes skämt i Parkinson om "hur dyrt det är att se så billig ut", men nu kändes det bara överflödigt. Vi vet alla redan. Vi är omvända.

Jag grät så det skvalade till "Coat of many colors". Den träffar mig verkligen rakt i hjärtat, det att känna sig fattig och annorlunda, förödmjukelsen i att ens föräldrar inte förmår ge en det som alla andra verkar ha.

Det var också härligt att höra "And I will always love you" och "Little Sparrow". Tyckte bäst om när hennes röst fick dominera, ofta dränktes den för mycket av ackompanjemanget.

Publiken var otroligt blandad, från gamla tanter till rockabilly-hippa tjejer. Många stapplade ut redan under de sista låtarna. Och Dolly bedriver heller inget spel för gallerierna, hon kom ut för de obligatoriska två extranumren innan vi nått kulmen av applåderna, det kändes lite som "let's get it over with". Märkligt att hon sjöng "Imagine", med tanke på hur mycket hon snackar om gud och himlen. Men hon är enligt Wiki lite allmänreligiös, så hon kanske inte känner sig så träffad av raden om "no religions". Direkt efter kullkastar hon allt med "Yes he's alive" om Jesu uppståndelse! Otroligt.

Folk försökte få ännu fler extralåtar, men de tände ljuset ganska omgående för att man inte skulle tro nåt. Men vilken bedrift vi redan fått vara med om, nära två timmars ständig sång och spring över scen av en 60+åring. Man kan inte låta bli att imponeras. Och inga svagheter i sången whatsoever, utan bara perfekt hela vägen.

Jag undrar varför hon inte har barn.

Labels: , , ,

6 Comments:

Blogger Morelli said...

har hon inte barn? Det kanske är hennes man "carl" som är hennes barn...skulle gärna se parkinsson intervjun med henne förresten

11:18 AM, March 18, 2007  
Blogger Jessika said...

hon sa i nån sällsynt intervju att det var någon som hade förhindrat att hon och hennes make att få barn. Inget mer specifikt än så. Tydligt klargjort att mer än så frågar man inte och Dolly är ju trots allt en dam och damer respekterar man :).
Det gick en serie på history channel om country musikens historia där hon var med. Imponerande kunskaper om musik, inte bara från henne utan från alla som var med. Jag är inte så intresserad av genren men jag imponeras av kreativa människor som utan så många floskler vet vad de håller på med. Inga p diddy eller vad han nu kallar sig här heller.

8:03 PM, March 18, 2007  
Anonymous mz said...

Åh vad gärna jag hade velat se henne, men inte riktigt så mycket så att jag var beredd att ge 900-1100 kr till nasarna utanför. Kul att du gillade!

"It takes a lot of money to look this cheap" är något av ett signaturcitat för Dolly, så det var gammalt redan när hon drog det hos Parky. Det är en av grejerna som är så sköna med henne - hon verkar ha full koll både på sig själv och sin scenpersona.

8:39 PM, March 18, 2007  
Blogger Ondskan said...

Jag grät så det skvalade igår för att jag ångrar så att jag inte var där, att jag inte tog ledigt och åkte dit. Jag har älskat Dolly i tjugo år. Jag är så dum och det var enda chansen och nu kommer jag aldrig att få se henne.

4:41 PM, March 19, 2007  
Blogger Space babe said...

Undrar om man kan hitta Parkinson-klippet på nätet. Jag är dålig på sånt, men du kanske kan, Jenny.

Jessika: Jag håller verkligen med dig. När man såg henne hantera instrumenten så fattade man att hon är musikalisk av guds nåde. Jag är inte heller så insatt i countryn, men hon är ju ett fenomen.

Ondskan: Åh, men sötnos. Jag har älskat Madonna i drygt 20 år och inte heller gått på en enda konsert med henne. Kanske är vi just så med artister vi älskar. Var på väg till Amsterdam 3 sept förra året, men mina kompisar i Holland sa att det enda jag skulle se var videoskärmen. Det skulle ha varit det enda du såg av Dolly också, för du hade biljett till B-sektionen, men jag myglade mig in i A-sektionen...

6:51 PM, March 19, 2007  
Blogger Ondskan said...

Söta! Kanske är det så. Jag är gladare idag iaf, och tänker att jag har henne ändå, fast jag inte sett henne i verkligheten.

5:04 PM, March 20, 2007  

Post a Comment

<< Home

eXTReMe Tracker Bloggtoppen.se