Moderna 50-årsfest

Hon var otroligt bra! Vilken energi på scen, och vilken show hon bjöd på! Hon dansade frenetiskt och väldigt eggande. Vältränad och slank var hon också. Jag ville fråga henne om hon var nervös, för hon stod bara tre personer ifrån mig vid sidan av scenen innan hon skulle gå upp.
Festen för Modernas 50-årsdag var för övrigt som jag befarade, stockholmsängsligt, folk som hälsar med falsk hjärtlighet och kramar dig samtidigt som de spanar efter någon som är viktigare att hälsa på. Men jag hade väldigt trevligt ändå, för jag var med Jenny, och dessutom så hade jag haft ett fantastiskt trevligt samtal med en Moa på Street innan. Hoppas vi blir vänner. Jag är lite kompisförälskad.

Sex, lögner och Francoise Hardy

Ojojoj, Emma har helt rätt (letar febrilt efter hennes bloggpost där hon listar de sexigaste filmerna, men inser nu att den fanns i Bons sexnummer): Sex, lögner och videoband är en av de bästa filmerna jag sett. Och tänk att han (Soderbergh) både skrev och regisserade, och var bara 26 år när han vann Cannes med den... Suck.

Och helt rätt har hon i att den är hur upphetsande som helst, utan att vara det minsta pornografisk. Jag älskar den där smärtan som går igenom kroppen när man vet att någon vill ha någon annan, när attraktionen fortfarande inte fått sin uppfyllelse, bara är ett ögonkast, en blick, ett förläget leende. Och James Spader är kungen av förlägna leenden! Så jävla snygg. Jag vill bara äta upp honom. Med hockeyfrillan, de illasittande jeansen och allt.

Och nu lyssnar jag på Francoise Hardy för att lägga in några låtar i mobilen. Och hennes unga röst och de romantiska texterna om de unga paren som älskar och ingen som älskar henne, får samma smärtstråk att gå igenom mig, för den påminner så mkt om känslan från tidiga 20-årsåldern, när jag trodde att jag aldrig skulle träffa någon, men ändå hade lösa trådar till och minnen kvar av intensiva förälskelser som nyss hade inträffat.
Bildkälla
På Moderna träffade jag på en Magnus från gymnasietiden. Han var sig precis lik! Han känner Fina som körar bakom Miss Universum ibland och som tydligen har ett eget band också.

Karin Mamma

Bildkälla
Var på Moderna idag med Maria B och Jack och såg Karin Mamma. Slogs av att de flesta (alla?) konstnärer som är uppburna idag gör väldigt dekorativa tavlor; Karin Mamma, Linn Fernström, han som ställde ut på Magnus Karlsson, en annan som målade oljemålningar t ex av Hamngatan fast som genom ett smutsrandigt fönster (just en tavla av honom har jag sett i en korridor i Stadshuset nyligen), m fl. Kanske ser jag dem så bara för att jag fastnat för det draget hos dem.

Hur som helst. Att se målningar får mig att vilja måla. Att höra folk sjunga får mig att vilja sjunga. Här är en f d arbetskamrat som ger ut en skiva. Jag är jätteglad för hennes skull! Hon är duktig! En gång spelade hon två låtar på en av våra fester. Det var grymt. Jag var förstummad. Hon var inte bara skitduktig på vårt jobb, hon var dessutom en djävel på gitarr och sång, OCH sångskrivande. Snacka om prestationsångest för mig, men jag har kommit över det. Tror jag. Snygg är hon också.

Gulddraken

Hej Elin, vill bara tacka dig för en FANTASTISK fest!!! Åh, vad roligt jag hade! Vilka godsaker som bjöds! Vilken cateringsfirma anlitade du? Jag älskade det mousserande vinet, det hade en tilltalande lätt sötma som inte gav sur eftersmak. Rosén var inte lika god. Och vilken lyx att få fylla på och fylla på! Av tilltugget gillade jag ostbollen och jordgubbarna, framför allt det sistnämnda som jag inte kunde sluta äta. De var goda varenda en, vilket förvånade mig storligen.

Du var jätteduktig på scen! Och Johan Åkesson med! Ni var precis lagom roliga och proffsiga. Att bildspelet inte funkade spelar ingen större roll i sammanhanget, men helheltsintrycket hade förstås blivit ännu bättre.

Husbandet var sköna, jag fick som vanligt lust att gå fram och fråga om de behöver en jazzsångerska. Men tjejbandet ROCKADE verkligen!!! Åh, vilken enorm energi trummisen hade!!! Hon bara regerade! Första låten var bäst! De var så söta, och så små och unga...rörande unga.

Maten var SKITGOD! Jag gillade särskilt risbollarna ihop med thailändska köttbullarna och sparrisen etc. Åt säkert 7 risbollar och orkade därför inte ta om...

Jag hade jättetrevligt på en av övervåningarna med bl a Johan Ripås samt Dharma Garde. Jag gillar dem båda skarpt. Deras respektive gick inte heller av för hackor. Jag och Gitto gick fram till Johan Croneman och bedyrade honom vår kärlek. Vi tycker båda han är en fantastisk skribent och kritiker. Anna Bratt var jättetrevlig! Hon applåderade en ny idé jag funderar på.

Hoppas du var nöjd med festen själv och att du fick festa till det efter prisutdelningen och inte bara vara värdinna.

Stor kram,
Space babe

Övrig info: Andra bloggare som var där var t ex Lisa (som jag fortfarande inte vet om jag tackat ordentligt för en vacker grön tunika från Ivana Helsinki som jag fått av henne) med sin Johan, Kinna och Betraktelser från baren som försåg mig med en ny idé idag.
Andra kändisar jag såg var systrarna Beckman, Karin Bojs med hubbe samt Isobel.

Jag hade på mig den blålila trikåklänningen från Urban Outfitters som jag hade på personalfesten och de där extrema skorna till. Blev plåtad av Stureplan med Gitto! Slår vad om att de kommer stava mitt namn fel... Ångrar att jag inte tog av en sko och lät den vara med i bild. Maken raggade upp en jättesnygg tjej Jojo som visade sig också vara skofreak och som tagit mitt skonummer för att kunna vidarebefordra snygga skor från billiga förortsloppisar i framtiden. Hon sa utan att darra på rösten att hon lätt lagt ett skambud på mina vintage-skor - 300 spänn hade hon sagt!!! The nerve!!! Mitt hopp om en tjockare plånbok står till henne.

Here comes Dolly

Hon var overklig. Jag undrar hur hon ser ut under allt smink och peruken. Så smal, så smal. Och så den där starka rösten som flyger uppåt de höga tonerna lekande lätt. Hon låter fortfarande som en 25-åring. Ibland inbillade jag mig att hennes rörelser påminde om en gamlings, särskilt så där som gamla gungar med armarna när de stuffar, men det intrycket försvann när hon spelade banjo eller gitarr och stampade taktfast med foten.

Mellansnacket var jag lite besviken på efter att ha sett henne i Parkinson. Hon var så himla rolig och närvarande där. Men hon kanske behöver en partner att tala till, nån som svarar. Jag älskade hennes skämt i Parkinson om "hur dyrt det är att se så billig ut", men nu kändes det bara överflödigt. Vi vet alla redan. Vi är omvända.

Jag grät så det skvalade till "Coat of many colors". Den träffar mig verkligen rakt i hjärtat, det att känna sig fattig och annorlunda, förödmjukelsen i att ens föräldrar inte förmår ge en det som alla andra verkar ha.

Det var också härligt att höra "And I will always love you" och "Little Sparrow". Tyckte bäst om när hennes röst fick dominera, ofta dränktes den för mycket av ackompanjemanget.

Publiken var otroligt blandad, från gamla tanter till rockabilly-hippa tjejer. Många stapplade ut redan under de sista låtarna. Och Dolly bedriver heller inget spel för gallerierna, hon kom ut för de obligatoriska två extranumren innan vi nått kulmen av applåderna, det kändes lite som "let's get it over with". Märkligt att hon sjöng "Imagine", med tanke på hur mycket hon snackar om gud och himlen. Men hon är enligt Wiki lite allmänreligiös, så hon kanske inte känner sig så träffad av raden om "no religions". Direkt efter kullkastar hon allt med "Yes he's alive" om Jesu uppståndelse! Otroligt.

Folk försökte få ännu fler extralåtar, men de tände ljuset ganska omgående för att man inte skulle tro nåt. Men vilken bedrift vi redan fått vara med om, nära två timmars ständig sång och spring över scen av en 60+åring. Man kan inte låta bli att imponeras. Och inga svagheter i sången whatsoever, utan bara perfekt hela vägen.

Jag undrar varför hon inte har barn.

Not recyclable

Apropå miljödebatten som pågår nu, i Kina såg jag många sopkorgar som var uppdelade i återvinningsbart och icke. Och enligt kinesernas definition så är bananskal och annat komposterbart alltså INTE återvinningsbart.

Påminner mig om en nostalgisk ljudbild som numer bara hörs ytterst sällan i Hangzhou, i alla fall i mina föräldrars nuvarande bostadsområde: skrotsamlare, papperssamlare, kartongsamlare - sköldpaddsskalssamlaren var min favorit; jag minns fortfarande hans rop: Määää - jia yu kå (Kööööper - sköldpaddsskal!). De bästa var riktiga sångkonstnärer, deras melodislingor fastnade även fast de var så entoniga, det var ju deras varumärke. Det var egentligen inga melodier, utan mer talade meningar som de liksom gjorde till sina egna personliga vinjetter.