Igår läste jag ut Mig äger ingen av Åsa Linderborg, och med risk för att låta som Johan Staël von Holstein så var den faktiskt skitbra. Inte för att det är stor litteratur, jag vet kanske inte riktigt vad som är stor litteratur, slår det mig. Hon har ett ganska konstlöst språk som jag inbillar mig är typiskt för någon som jobbat som journalist, om än inom kultur- och essäområdet. Framför allt var det en otroligt värdig upprättelse av ett alldeles, alldeles vanligt människoliv, så som kanske de flesta människoliv ser ut. Jag grät så det skvalade när jag kom till slutet av boken. Inte för att det gjordes några stora åthävor, snarare tvärtom, det var ganska neutralt skildrat - ändå, eller just därför så skar det rakt in i hjärtat. Alla som haft en förälder de skämts för eller tyckt synd om känner igen sig. Och det är nog rätt många.

Jag visste inte att JSvH var adopterad.

Nu läser jag Huset vid Flon av Kjell Johansson. Den är smetigare. Vet inte vad jag gillar den än. Klart välskriven, men som sagt, betydligt mer sentimentalt.

Bok - Stundande natten

Augustvinnare 2007 av Carl-Henning Wijkmark. Den var helt fantastisk. Inte en falsk ton. Samma omdöme som jag gav kortfilmen Mellanrum där min favoritskådis Fyr Thorvald var med. Jag ser att han spelar i Andra Avenyn också, men jag har inte förmått mig att titta på den.

Stundande natten är förförande lättläst men ändå så full av innehåll. Det finns nästan inga svåra ord, men de lätta orden används så musikaliskt. Jag tycker det är helt fantastiskt att den fått Augustpriset, annars hade jag nog missat den. Jag blir sugen på att läsa allt han skrivit, Wijkmark. varför har jag aldrig hört talas om honom tidigare?

Det är lite oroväckande att nästan alla författare jag gillar är män. Så är det inte med musik. Nästan alla jag gillar på musikfronten är kvinnor, jag gillar kvinnoröster mer än mansröster, kanske är det för identifikationen. Eller att jag kan lättare sjunga med. Fast jag älskar djupa röster som Leonard Cohen, Vad heter han i Fläskkvartetten och iofs även Lloyd Cole som mer har en gnällig röst.

Men nu har jag en kvinnlig favvo också, Judith Hermann som debuterade med novellsamlingen Sommarhus, senare. Nu läser jag hennes andra samling, Bara spöken. Den är också helt enorm. Men jag är mitt inne i den andra novellen nu, och är lite orolig för att det ska vara samma sak hela tiden, samma lite kyliga stämning och frånvända huvudroller. Vi får se. Sommarhus, senare var inte så, tror jag.

Bokrecension: Lessings The Sweetest Dream

Jag har läst The Sweetest Dream av Doris Lessing. Det är det första jag har läst av henne, och hon kan verkligen skriva! Men romanen kom 2001 och enligt förordet skrevs hon den istället för en tredje del i sin självbiografi, och den känns också väldigt självbiografisk. Det är som att hon vill få med så himla mycket, så att det tillslut blir lite för summariskt istället. Jättestora skeenden och hela människoliv kan avhandlas på ett kort stycke. Visst, sån är litteraturen, men inte en hel bok igenom! Jag lade den ifrån mig flera gånger och tänkte; nej, nu orkar jag inte mer!

Historien börjar på 60-talet, kanske -64. Huvudpersonen är Frances Lennox, tidigare gift med marxisten Johnny Lennox. Hon och hennes två söner bor hos Johnnys mamma Julia i ett stort hus i ett av Londons finare områden. Hon får ta hand om alla hela tiden, det är väl den röda tråden i boken. Hon måste hela tiden offra det hon vill allra mest, hålla på med teater, för att istället försörja sig och barnen och dessutom laga mat åt alla (detta inkluderar mängder av tonåringar som hennes barn släpar hem och som i princip bosätter sig i huset), sen tillkommer både exmakes övergivna fru och styvdotter, när de kommit på fötter får hon sin nya makes exfru och barn på halsen, tillslut får hon ta hand om två afrikanska barn som exmakens styvdotter släpat hem.

Hon är en überkvinna och jag kan verkligen inte identifiera mig med henne, även om det verkar hemskt gemytligt och hon aldrig gör något fel (förmodligen just därför). Det störde jag mig också på, att människorna var så endimensionella, antingen var de sådär genomgoda som Frances och makens styvdotter, eller så var de oförklarligt elaka som tjejen de tar hand som tonåring, Rose Trimble eller alla exfruarna som bara tar och tar och inte ger tillbaka. Ok, det finns några mer nyanserade karaktärer, som hennes båda söner t ex, men de är för perifera.

Jag levde upp lite när handlingen förlades till Afrika, för det känns ju verkligen som hennes hemmakvarter, hon borde veta vad hon snackar om. Men väl där kändes det som att hon var för cynisk, det var för mörkt, för hopplöst. Jag tycker litteratur ska ge hopp! Hon lät till och med en (svart, marxistisk och korrumperad) karaktär i boken säga: "Afrika borde säga nej till allt bistånd, Afrika borde stå på sina egna ben." Och hon konkluderar att det var det enda bra och ärliga han sagt eller tänkt någonsin. Och det är en djärv tanke, men hur skulle det bli i verkligheten? Och hur blir det med de vitas skuld till Afrika? ( Jag vet inte vad jag tycker där, vore kul att diskutera det.)

Det här med marxismen och feminismen verkar också vara röda skynken för henne. Det finns inga försonande drag med sådana anstrukna personer överhuvudtaget i boken.

Jag ska gärna läsa Lessings tidigare böcker, eftersom jag nu i alla fall sett att hon inte är en svår författare att ta sig an. Hade nämligen fått för mig det. Men den här romanen är om man ska vara snäll - en bladvändare (för att det händer saker hela tiden), om man är elak - en seriös kärringroman utan sex.

Vakna, FN!

Jag är en stor beundrare av Maciej Zarembas journalistik. Jag är inte helt övertygad av hans argumentation om de lettiska och polska arbetarna och rörmokarna, men jag är helt övertygad om att han vill väl och ser det han ser. Och han skriver så att jag vill fortsätta läsa.

Jag läser inte så mkt internationell eller prisbelönt journalistik, men jag inbillar mig att han är i världsklass.

Den nya serie han inlett på DN Kultur är helt fantastisk. Den handlar om Kosovo. Och här är del 2. Jag är väldigt lite intresserad av forna Jugoslavien. När jag ska försöka läsa in mig på det föredrar jag lättillgängliga former som film (Ingenmansland) eller serieböcker (av Joe Sacco t ex). Zarembas text får mig att vilja läsa mer. Det är en bedrift. Jag vill att han byter ut de svenska referensorterna han använder som exempel och översätter texten till engelska och låter publicera sig i någon engelskspråkig tidning, typ New York Times eller the Guardian, så att texten får en vidare spridning.

En annan text som kan få mig att läsa om ett ämne som jag är alldeles för lite intresserad av är den senaste Orange-vinnaren, har jag en bestämd känsla av.

Helg, för tusan

Har varit skittrött och har konstigt ont i magen och missat två tillställningar. En på Anas lokal igår och nu ikväll hos Rosa Fluff/L.
På tv visar de ett märkligt program med sjungande studiopublik och en effeminerad körledare - Gabriels förfest. Han är säkert skitbra som körledare, men som tv-underhållning vet jag inte om det funkar. Undrar vilka som förfestar till den. Bara folk som inte går ut, känns det som. Som jag och andra i min medelålder. Och jag vill INTE se detta.

Har läst ut Jonas Karlssons novellsamling. Han är för djäkligt begåvad, den mannen. Han skriver skitbra. Jag har ännu inte bestämt mig för vad jag gillar honom som skådis. Han var bra som G3, men jag måste se lite mer av honom först.

Nu ska jag inspirerad av Gitto laga Koppärriga kärringen.

Mer jag?

Gjorde om testet. Det är inte heller 100.

You're Pale Fire!

by Vladimir Nabokov

You're really into poetry and the interpretation thereof. Along the
road of life, you have had several identity crises which make it very unclear who you
are, let alone how to interpret poetry. You probably came from a foreign country, but
then again you seem foreign to everyone in ways unrelated to immigration. Most people
think you're quite funny, but maybe you're just sick. Talking to you ends up being much
like playing a round of the popular board game Clue.


Take the Book Quiz
at the Blue Pyramid.

Jag som bok

You're Mrs. Dalloway!

by Virginia Woolf

Your life seems utterly bland and normal to the casual observer, but
inside you are churning with a million tensions and worries. The company you surround
yourself with may be shallow, but their effects upon your reality are tremendously deep.
To stay above water, you must try to act like nothing's wrong, but you know that the
truth is catching up with you. You're not crazy, you're just a little unwell. But no
doctor can help you now.


Take the Book Quiz
at the Blue Pyramid.

Kan man tänka sig. Jag måste ha svarat fel på nån fråga. Jag som inte ens orkade läsa vidare i boken och lämnade tillbax den till Adlibris.
Hittat via Isobel

Slottshelg gör susen

Maken och jag har varit på Rånäs slott. Jag bokade helgen efter att ha läst om Anas slottshelger. Det var otroligt vackert där.

Afternoon tea-buffén bjöd bl a på en fantastiskt krämig och smakrik chokladmoussekaka som jag ångrar att jag inte tog mer av, men jag hade redan ätit två gifflar med olika pålägg och massa frukt.

Middagen var superb, kanske har köket blivit bättre sedan Ana var där. Jag åt röding med grillad vårlök (hur kan ngt så enkelt vara så gott? Måste göra hemma!) och sen en Muscovadosufflé med havtornssalsa - jag ÄLSKAR havtorn alltså. Hur gör man sån hemma, tro? Smaken påminner om hjortron, men är ännu friskare och godare. Hjortron har tusen ggr mer kärnor, medan havtorn bara har en enda smal.

Tyvärr var inte utomhusjacuzzin vi valde så varm, men vi gick dit efter tidig middag så vi var helt ensamma. Sjöbastun som låg i anslutning hade spegelglas och vi fick vidunderlig utsikt över sjön och solnedgången.

I morse längtade jag så mycket efter lillan, så vi stack rätt omgående efter frukost. Tog tyvärr inte med mig DN:s söndagsbilaga, så såg inte att Gitto var med där! Jag har förresten två gånger sms:at Gitto, trodde jag, tills Lisa sms:ade tillbaka idag.

Vi käkade lunch på Sushi Room på Ynglingagatan. Alltså, vad många krogar det finns i de kvarteren! Massor med små, obskyra thai-hål-i-väggen som ser jätteintressanta ut. Fanns t o m en som hette Somtam (eller vad det heter, Lager). Måste dit och testa allihopa! Kanske kan vi vaska fram en pärla där?

Sushi Room var inte så bra som jag hoppades. Maken ville ha räkbibimbap, därför var jag tvungen att beställa en nöt-dito och kunde därför inte testa sushin, men jag såg att de hade massor av olika fiskar och även ål. Trodde därför inte att de var kineser, men enligt maken hade det kommit in en asiatisk tjej och hojtat: Ni hao! åt dem.

Ngt luktar definitivt fisk på Sushi Room, för den som serverade mig kunde visserligen ingen svenska, men däremot riktigt bra engelska, och det är inte särskilt kinesiskt. Hm...mysteriet tätnar. Eller som Jonas Hassem Khemiri kanske hade formulerat det: Dimman gör sig tjockare.

Jag älskar redan hans senaste som jag hittills inte haft lust att läsa, för gillade ej Ett öga rött. Gillar inte den typen av blattespråk. Däremot älskar jag språket i den nya boken, eller vad sägs om: Devinera vem jag är! Jag är din fars mest antike vän! Memorerar du mig? Ditt ivrigt guppande huvud är min förhoppning.

Gotta love it!

Uppdatering: Tycker mig minnas att Isse sa att några bekanta till dem öppnat Sushi Room, kanske är de alltså hongkong-kineser, eller i alla fall kantoneser?

Ronny gör det igen

Hur kan man annat än älska karln? Kristallklart formulerad text om en bok som handlar om den avgörande roll socialdemokratin spelat för demokratin as we know it. Läs hela.

Berman menar att forskare och politiker inte riktigt har insett den centrala roll som socialdemokratin spelat under en stor del av 1900-talet. Under första halvan var Europa den mest krigshärjade av alla kontinenter, under den andra den lugnaste och mest harmoniska. Hur var denna förändring möjlig?

En vanlig förklaring är att de totalitära rörelserna besegrades av en framgångsrik allians mellan demokrati och kapitalism, uppbackad av amerikanska vapen och ekonomisk hjälp. Det ligger en hel del i denna förklaring. Men den missar, som Berman ser det, den omständigheten att kapitalismen långt in på 1900-talet misstrodde demokratin, och vice versa. Den politiska kraft som i själva verket sammanförde demokratin med kapitalet var, menar Berman, socialdemokratin. Det är den som lotsat historien till dess "slut", för att använda ett uttryck från amerikansk samhällsdebatt. När därför moderaterna kallar sig det nya arbetarpartiet är det kanske inte bara en språklig gimmick. De har sett vart vinden blåser. Eller som Bo Rothstein uttrycker det i en artikel efter valet: sossarna föll, men deras politik segrade.

Nakna kejsare

Läs Jonas Thente om förlagens oförmåga att sälja böcker. Jag tycker att de borde anlita Jenny. Som i sin tur förstås anlitar mig.

Fredag efter fest

Jag tror jag har kommit på vad jag vill skriva om i "min bok", hur jag vill skriva det. Sitter hemma hos Sanna på Kungsholmen och vi har pratat fram det. Hon är så bra kreativt bollplank! Man behöver folk som man kan prata förutsättningslöst med om sina idéer.

Igår personalfest. Jag var i mitt esse, sa massor med människor. Hade på mig den där tajta blålila trikåklänningen, alltså den är verkligen bra till fest! Man kan röra sig helt obehindrat i den, samtidigt som den framhäver en massa goda sidor, hehe.

Fick massor av komplimanger och kallades avdelningens "foxy lady". Idag är jag lite rädd att jag var lite för foxy och lite för glad... Satte mig t ex medvetet hos cheferna och pratade med dem!!! Har småångest över det och annat, t ex min utmanade dans, men hallå! Jag har i alla fall inte legat med nån eller typ, knivskurit nån!

Dessutom märkte inte ens min man att jag var berusad, så bra kontroll har jag över mig själv. Han var förvånad över att jag hade baksmälla idag. Nu, kl 12.30, börjar jag bli nykter.

Mitt namn är tyvärr inte Ronny

Jag älskar Ronny Ambjörnsson. Läste hans bok Mitt förnamn är Ronny om sin klassresa och dyrkade både berättelsen och den kristallklara prosan. Tänk, en akademiker som skriver så man förstår och gläds. Här är en njutbar recension av Fichtelius bok om Persson.