Mitt kotteri
Det här fann jag väldigt trösterikt när jag läste på Jonas Thentes blogg. Det är längst ner i inlägget.
Jag har inget kotteri alls. Saknar det. Skulle vilja ha det. Det kanske kommer med situationen som frilans/inhoppare, att inte riktigt höra till, inte riktigt räknas. Fast jag kände mig inte medräknad på förra arbetsplatsen jag där jag vikarierade lite längre på heller. Däremot har jag känt mig inkluderad på ett par sommarjobb samt mitt första riktiga (vikarie-)jobb på en mindre ort. Konstigt. Och jobbigt. Jag som har så stort behov av att höra till.
Maken tycker att jag är paranoid. Jo, lite paranoid kanske jag är.
Jag har varit anställd på DN Kultur i tio år. Under den tiden har jag varit hemma hos förra kulturchefen Maria Schottenius tre gånger, på halvdagsplaneringsmöten.
Jag har varit hemma hos kritikchefen Åsa Beckman en gång, för ett halvdagsplaneringsmöte.
Hos Lotta Olsson en gång, för halvdagsplaneringsmöte.
I övrigt har jag aldrig varit hemma hos någon av mina kollegor. Jag vet knappt var de bor eller vilka civilstånd de lever i.
Ingen av mina kollegor har någonsin varit hemma hos mig.
Ett dussin gånger, kanske, har jag varit ute med en eller flera personer som frilansar för DN.
Om man bortser från kulturredaktionen på DN, så brukar jag kanske snacka lite med:
Vaktmästaren Boris.
Katarina, som brukade bära ut posten men som har slutat i dagarna.
Beata och Ove på Namn och Nytt
Clas Svahn och Hanne Kjöller.
Matthias, som bor på min gård.
Och så hon som städar.
Den senaste chefredaktören jag pratade med var Jan Wifstrand, för fyra år sedan.
Så tättstickat är mitt Bonnierkotteri.
Hur är ditt?
Jag har inget kotteri alls. Saknar det. Skulle vilja ha det. Det kanske kommer med situationen som frilans/inhoppare, att inte riktigt höra till, inte riktigt räknas. Fast jag kände mig inte medräknad på förra arbetsplatsen jag där jag vikarierade lite längre på heller. Däremot har jag känt mig inkluderad på ett par sommarjobb samt mitt första riktiga (vikarie-)jobb på en mindre ort. Konstigt. Och jobbigt. Jag som har så stort behov av att höra till.
Maken tycker att jag är paranoid. Jo, lite paranoid kanske jag är.
posted by Space babe at Wednesday, May 26, 2010
4 Comments:
Det där med att höra till vet jag inte riktigt, jag tror att det inte är så bra som det låter. På riktigt äkta att vara grupp fungerar bäst antingen i korta perioder (lägerskolekänslan, projekt, tillfälliga konstellationer). Sen att vi kämpar för att passa in och höra till överallt fast att vi inte mår bra av det (läs: hur jag så förtvivlat försökte passa in på Allers fast att jag egentligen inte alls ville det) är ju för att vi är som vi är, små flockdjur som gör vad som helst för att inte bli övergivna. Människor kan bli helt livsfarliga i grupp också, hacka på varandra, grupper tar lätt fram de sämsta sidorna hos människor, mobbingsidor, manipulativa sidor, paranoida sidor. Jag vet inte. Jag tror nog att vi är ensamma i grunden, jag tror på vänskaper som spretar åt olika håll istället.
Maken tycker inte att du är paranoid. Annat än under djupa lågkonjunkturer.
Hanna, jag tror nog som du innerst inne. Det är som maken skriver, känslan av utanförskap infinner sig endast vid ebb.
Ibland när jag ser på arbetsplatsen med distans så inser jag ju att det finns mycket få där jag vill lägga ner tid på att lära känna.
Dvs umgås med på fritiden.
Post a Comment
<< Home