Smak-klyftan

Ibland blir jag medveten om vilka bråddjup som skiljer mig och min man när det gäller åsikter och smak, framför allt smak. Idag vid middagen satt jag myste över att jag och lillan åt gårdagens favoritkyckling (marineras helst en hel dag i soja och balsamvinäger, steks sedan i ugn) och han åt pasta med burkpesto som jag därmed slapp.

Jag kände mig upprktigt lycklig, och började prata om hur det är det här tillståndet jag eftersträvar - när jag kan vara lycklig över en sådan sak som att vi äter en stillsam middag tillsammans. Han förstod såklart inte. Han undrade om det var när jag förmådde vara lycklig över en middag eller om jag var lycklig för att jag kunde vara lycklig över en middag... eller nåt sånt. Ni ser, jag kan inte ens korrekt återge hans utsagor, för de är mig alltför främmande.

Men det värsta kom sen, när jag började uttrycka sympati över att han måste äta burkpesto. Jag såg att en otäck sanning var på väg, och visst kom den: han sa att han inte tycker pesto är särskilt gott och därmed spelar det ingen roll för honom om den är hemgjord eller på burk.

- Men du måste ju ändå känna skillnad på riktig, färsk pesto och burkvarianten! Utbrast jag uppbragt.
- Nää...
- Men vi har ju gjort riktig pesto hemma, du vet ju vilken skillnad det är! Utbrast jag uppbragt.
- Ja, men jag tyckte tydligen inte att det var så gott att det gjorde någon intryck på mig.
Upprört kände jag kokande doftångor inombords av mosad färsk basilika, nyriven parmesan (eller ännu hellre pecorino) och färsk vitlök, av krossade pinjenötter och god olivolja extra vergine. Hur kan han???

Jag drog genast undan fötterna som låg mot hans under bordet. Måste ta avstånd från den här fruktansvärda smakanalfabeten.

Samtidigt kände jag att det här är nog något som jag måste lära mig att leva med, och kanske till och med uppskatta. Det är ju för att han inte delar min passion för mat och smaker som jag får ha mina tant-Li-dumplings ifred. Det är därför han inte propsar på att få dela favoritkyckling-resterna. Det är därför han kan avstå det mesta till förmån för mig. Om det inte är sött, vill säga. Då lämnar jag det med varm hand åt honom. Så nog kompletterar vi varandra.

Min mamma som åkte tillbaka till Kina i fredags sa uppskattande till mig: "Jo, visst är han snäll mot dig. Han låter dig ha din favoritmat i fred. Inte som din svåger, där är det din syster som får avstå till honom!" Fnös hon.