Sushi och gränser

Idag åt jag till min egen förvåning sushi på Ki-mamma. Jag brukar alltid stå i kön och tveka in i det sista fram till beställningen. Helt plötsligt är det min tur och vad jag får äta beror på vilken rätt som råkar ligga lämpligast på tungan just då. (Det här blir oavsiktligt tvetydigt.) Ibland blir resultatet därför inte så väntat som man skulle kunna tro.

Jag tvekade såklart mellan den grillade ålen och sushin som många påstår är den bästa i stan. Jag kan säga att laxen är fantastisk, smälter i munnen. Men scampin var konstig, tycker jag. Smakade ingenting. Bara lite av den inlagda ingefäran som den legat för nära på fatet. Så nej, hit kommer jag inte att gå för sushin skull, även om den är 10 spänn billigare än Roppongis lunch för att soppan ingår.

Kastar ett öga på min SharpReader medan jag skriver. Har lite dåligt samvete för att jag inte snor ihop en frilansgrej istället, baserat på vad jag kan om kinesiska bloggare. Det verkar vara hett i Kina just nu. Enligt Danwei (Obs! Tipsa inga journalister om denna eminenta sajt om kinesiska medier. Jag vill inte ha konkurrens.) så är det temat för flera kinesiska tidskrifter i veckan.
Fick en tankeställare idag av en tjej som jag bara träffat ett par gånger. Vi har gillat varandra de gångerna och bestämde nu en fika. När vi bokade den var vi båda ganska översvallande och berättade vitt och brett om oss själva och våra relationer, kanske hon i ännu högre grad än jag. Idag ringde hon och avbokade vår dejt. Anledningen var att hon kände att det gick för snabbt och blev för konstigt; "jag känner ju inte dig!" sa hon.

Det kändes underligt. Jag sa att jag förstod, och det gjorde jag, men jag kände mig också ratad som av en potentiell älskare. När jag berättade det här för maken tyckte han att tjejen var hispig. "Det var lunch, inte äktenskap du föreslog." Jag är benägen att hålla med. Samtidigt har jag själv haft problem med gränssättning. Var börjar och slutar jag? Hur mycket kan man öppna sig för kompletta främlingar? Hur många nära vänner kan man ha? I min svåraste stund finns det kanske två personer jag vill ringa till.

Jag kan beundra henne för att hon vågat värna om sig själv. Jag kämpar hela tiden för att själv bli bättre på det. En sak jag ska börja med är att värja mig från oönskat sällskap på tåget genom att säga att jag ska läsa, och sen sätta mig nån annanstans.

Enligt vissa så är det just till främlingar man kan öppna sig. Men det tror jag gäller mer för män. En man jag kände ringde i sin värsta kris inte till sina vänner, utan till medhavande jourmänniska. Freudiansk felskrivning.

Eller kommer föreställningen av de frisörer, bartendrar och taxichaufförer som i amerikanska och andra filmer får ta emot förtroenden på löpande band? Och ingen rekommenderas väl längre att gå till en psykolog/terapeut som man även känner privat?

Jag träffar ibland människor som stämmer mig till enorm sympati, men de är inte så himla många. På senare år är det väl främst med Leili som jag känner att vår relation startade som en virvelvind, fast ändå kanske mer i sakta mak. Det var i alla fall snabb förälskelse. Och den har hållit i sig.

Sen är det ju Sanna också. När vi först började jobba ihop privat så satt vi en hel förmiddag och bara pratade och pratade. Efteråt har jag väl tänkt att "nu kommer en backlash". Och det gjorde det. När vi skulle sitta ihop en längre tid och jobba så började perioden med att jag kände mig låg och asocial. Tänkte: Var det en illusion, den kontakt jag kände? Är det här priset jag får betala för att det stämde så bra först? Borde vi gått varsammare fram, så hade vi kunnat utforska varandra nu?

Men nej. Det gick över. Jag tror det var en typisk inledning på ett nytt projekt. Det finns alltid en startsträcka. Nu har vi enligt mig en distanserad intimitet med fullständig trygghet från min sida. Men hon kan vara sådär österländskt outgrundlig ibland.

Det var ju temat gränser. Jo, efter lunchen på Ki-mamma gick jag mot Odenplan. På torget kom en gymnasietjej fram och frågade om hon fick ställa en fråga för ett skolarbete. Frågan löd: Vad är gränser för dig?

Först och främst tänkte jag på nationsgränser, sa jag. Sen tänker jag på gränser man sätter för sin integritet. Gränser för var man själv slutar och andra börjar.

Här drar jag en gräns för denna gång.