Mitt publicistiska ansvar

Är egentligen för trött för att skriva, men jag känner ett ansvar för mina läsare - alla tre, eller vad ni är.

Idag har jag haft en bra dag på jobbet. Rekat på grejor som inte blev nåt, men åtminstone träffat en trevlig advokat som kunde resonera kring det där horribla incestfallet i Västsverige. Det slutade med att jag fick klippa ihop ett utrikesjobb.

Pratade med flera kollegor idag om yrket. Att det är så jäkla stressigt, om den ständiga anspänningen, de oupphörliga utmaningarna som får mig att längta till en spärrvaktkur eller ett lugnt arkiv i underjorden där tiden stannat, att även om man är ute på nåt otroligt roligt så är det svårt att njuta av det för man har så jäkla ont om tid. Fattar inte hur folk orkar ett helt liv med det. Å andra sidan så verkar de med fasta jobb ha väldigt liberala och flexibla arbetstider jämfört med oss vikarier.

En gång definerade jag yrket som "konsten att dölja hur lite man egentligen vet". Det tycker jag var rätt bra gjort av mig.

Åt inget särskilt gott idag. Är sugen på sushi. Blir alltid sugen på sushi om det gått mer än en vecka sen sist. Roppongi i Gallerian är mitt stamställe sedan Jenny visat mig på deras existens nån gång förra året. Sen har jag hört att Sushi-bar Ki-mamma ska ha väldigt bra sushi, men jag kan inte låta bli att ta grillad ål när jag är där, så jag lär aldrig få tillfälle att prova.

Här en cover som Lene Marlin gjort av Faye Wongs 我愿意 Jag vill. Hon är inte hälften så bra som Faye, men det är lite kul ändå.