Flyktingar och Astrid Lindgren

Ser just nu med ett halvt öga och öra på dokumentären Nålsögat i Tema Lördag på SVT2. Handlar om flyktingar. Om folk som försöker få stanna i Sverige. Intressant nog har de fått filma handläggare på Migrationsverket också. Några av dem diskuterar och en säger att de hade 40 asylärenden i veckan, sen plötsligt en måndag låg det 140 ärenden på bordet. En annan säger att på 60-70-talen bestod ju hela Sydamerika av diktaturer och det pågick massa konflikter i Afrika, men nu så är världen mycket fredligare, så det är faktiskt inte så konstigt att så få får stanna. En till säger att det är ju självklart att folk ljuger för att få stanna, en annan säger: Men vad hemskt att du utgår ifrån att folk ljuger.

Jag tror att det skapas en kultur på arbetsplatser som gör att man slutar reflektera över det egna ansvaret. Eller tror. Vet.

Jag har aldrig haft ett fast jobb, men jag hoppas att jag aldrig blir en del av ett sådant kollektiv. Är rädd för att jag redan är det.

Sen blir jag så glad av såna människor som den unga killen Erik med rakad skalle och AC/DC-munkjacka. Han skulle kunna vara ett skinhead, han skulle kunna vara en nynasse, men han är en flyktinggömmare.

Jag tänker att det finns inga oantastliga ikoner kvar i Sverige längre. Astrid Lindgren var väl det närmaste vi kom en sån. Om hon hade levat och varit i sin krafts dagar så hade hon säkert rutit ifrån om flyktingarna. Och då hade regeringen kanske lyssnat.

Ibland vill jag bli flyktinggömmare. Andra gånger vill jag bara gömma mig själv.