Anonymitet ger frihet
Ibland kan jag bli så avundsjuk på bloggare som haft vett att vara anonyma. Här är en som både har social fobi och är kulturjournalist. Fast han kanske får sin bekräftelse annorstädes.
Eftersom jag både törstar efter bekräftelse och vill kunna vara elak så har jag varit tvungen att välja. Hittills har jag gjort en halvmesyr. Folk som känner mig vet vem jag är. De obekanta som läser min blogg kan med lite detektivarbete snabbt räkna ut vem jag är också, till ingen större nytta för vare sig mig eller dem. Men OM jag snackar skit om någon eller något program på TV eller varför inte ett antal personer på min nuvarande försörjningsplats, som t ex reportern som bytte ut datorskärmen från stenåldern som fanns på det bord han fått till den platta datorskärm som fanns på vikariernas bord, så är jag liksom rädd att det ska leda till men för mig i framtiden, förutom alla de men som finns naturligt i form av en icke-existerande arbetsmarknad.
Livet är hårt. Jag mesar på.
Eftersom jag både törstar efter bekräftelse och vill kunna vara elak så har jag varit tvungen att välja. Hittills har jag gjort en halvmesyr. Folk som känner mig vet vem jag är. De obekanta som läser min blogg kan med lite detektivarbete snabbt räkna ut vem jag är också, till ingen större nytta för vare sig mig eller dem. Men OM jag snackar skit om någon eller något program på TV eller varför inte ett antal personer på min nuvarande försörjningsplats, som t ex reportern som bytte ut datorskärmen från stenåldern som fanns på det bord han fått till den platta datorskärm som fanns på vikariernas bord, så är jag liksom rädd att det ska leda till men för mig i framtiden, förutom alla de men som finns naturligt i form av en icke-existerande arbetsmarknad.
Livet är hårt. Jag mesar på.
posted by Space babe at Friday, December 09, 2005
5 Comments:
Jag vet, jag velade och velade i borjan och var sa dar halvanonym. Samtidigt maste man ju kunna skriva om sitt liv och da blir det ganska latt att lista ut vem man ar.
Vad galler min blogg... nu har jag inte bloggat pa fyra dar och har svara abstinensbesvar. Lite sjukt, men bloggen har betytt mycket. Men jag fick en kommentar av en av mina basta vanner om att den bara var blaj och att om jag hade fritidsproblem borde jag skriva personliga mejl till henne. Plotsligt kandes det inget kul langre.
Nu tror jag att jag har bestamt mig for att skita i henne och for en gangs skull satta ned foten och tanka att om jag valjer att ga pa yoga, sticka eller blogga pa min fritid ar min ensak. Bloggen ar min.
i'll let you know. Under tiden laser jag andras braiga bloggar.
Ah det går säkert att lista ut vem jag är också, så anonym är jag inte. Jag har bara valt att inte överexponera mig själv i personform, liksom. Texterna får tala för sig själva. Och jag tycker oerhört illa om ickesubstansiella krönikörer och bildbylines och egojournalister.
Rosita: En sak som bloggen gett mig, som inte mina bästa kompisar kunnat ge mig, är känslan av att NÄ, så konstig är jag inte! Det är fler som känner så, det är ok att känna så, folk är konstiga och egna, det är så det är. Och det är till och med uppskattat bland bloggare. Visst kan jag få tröst och stöd av kompisar, men att det finns en stor och ny vänskap att hämta bland fullständiga främlingar, det har faktiskt gett mig en större tilltro till livet.
Staffan: Jag är jättenyfiken på vem du är, undrar om du är nån jag känner till. Men jag är jättenöjd med att läsa dina texter på bloggen också! Angående egojournalister, vem är inte ego... men jag föredrar också de som har något intressant att komma med. Det finns ju många som både utmärker sig genom att göra ett bra jobb, men samtidigt inte fokuserar all uppmärksamhet till sig själv, som ex v Lasse Bengtsson på tv4 eller Nils Hansson på DN Kultur.
Min blogg fyllde verkligen en stort hål i mitt liv. Min egen plats där jag kan belysa det jag tycker är viktigt. Är det om mig eller inte spelar ingen roll, jag lägger ner så mycket tid jag vill och det är bara för min egen skull! Otroligt otroligt befriande.
Jag visste från början att jag inte ville vara anonym, min mikro-stora publik skulle väl mest bestå av min familj ändå, och för de som inte känner mig gör faktiskt inte ett namn så stor skillnad.
Det spädde på min förvåning när jag i en post om HP's rackserver DL320 (inte intressant? jag bryr mig inte! det är min blog!) fick kommentarer av folk jag aldrig tidigare träffat.
Rosita: hörde du att tom. L's mamma hade hittat in på din blog? Hon kan verkligen inget om datorer men lyckades ändå plocka fram din sida regelbundet! Eller som någon sa: när hon lade ner bloggen var det som att tappa bort en bra bok på tåget, man fick inte reda på hur den slutade!
Tack för en bra blog SpaceBabe!
Oj, nu blir jag sådär glad igen som jag blir när jag upptäcker att jag har ytterligare en läsare som inte är en kompis som känner sig tvungen att läsa. Tack Martin!
Jag instämmer i det ovan sagda om Rositas nedlagda blogg. Rosita, din kompis har fel i att din blogg var blaj, enligt alla vi som läser Zornkvinnan! Jag förväntar mig att den öppnas igen. Nåt annat vore skandal.
Post a Comment
<< Home