Sitter och väntar

Sitter och väntar på att gå till familjerådgivaren. Pratade nyss med en kompis i Kina. Hon och maken har flyttat isär. Han avskyr hennes föräldrar. Det verkar vara konflikten, men jag tror ju att det ligger mer i det. Hon ber honom att för hennes skull åtminstone bara följa med ibland. Han vägrar. Hon vägrar skiljas. För barnets skull. Alla hennes vänner har skiljt sig, säger hon. Och det brukar sluta med att papporna slutar träffa sina barn.

Jag tror att hennes man inte älskar henne längre. Det är vad jag alltid tror när män beter sig kompromisslöst.

Jag ser inte fram emot rådgivningen. Förra gången upplevde jag det som att terapeuten ställde mig mot väggen och liksom ansatte mig alltför hårt. Med en alltför logiskt resonerande terapeut behöver jag ingen make. Då har hela idén med rådgivning fallerat. Det var ju för att jag inte klarade av min mans hårda argumentation som vi började söka hjälp utifrån.

Men jag tror i alla fall att min man älskar mig.