Blogger Blues

Igår fick jag en släng av bluesen. Hade kollat på tv (Time-Out med gulliga Ola från Idol och likadant söta Peter Jihde, som dock är misstänkt helylle och reko, det måste vara något fel på honom!) vilket ju är tillräckligt för att göra mig lite deppig, men sen satt jag dessutom och läste bloggar, framför allt Fredrik Virtanens blogg. Ett av de senaste inläggen länkade till tidskriften Struleplans lista över de 100 mest åtråvärda singlarna. Jag började skumma den. Den tog aldrig slut. Jag kände ett tvångsmässigt behov av att läsa den till det bittra slutet. Jag blev illamående. Allt var så ytligt. Alla var så ytliga. Jag kan tyvärr inte vara mer analytisk och specifik än så.

Jag funderar fortfarande på vad det är som gör att vissa saker lämnar en dålig eftersmak. Som t ex att läsa skvallertidningar eller titta för mycket på tv. Jag älskar skvallerblaskor. Gillar de korniga bilderna på kändisar när de inte är till sin fördel. Tycker det är lite demokratiskt på något sätt. Varför ska de få diktera alla tillfällen de syns? Om de sätter en måttstock för hur människor ska se ut, om de låter folk tro att de ser ut som på Vogue-omslagen, då får de fan ta och ställa upp lite. I alla dagstidningar som stoltserar med exklusiva intervjuer får man bara höra framgångshistorien. De intervjuar aldrig någon som mår dåligt, om det inte är på Insidan eller under en liknande vinjett. Näringslivssidorna vimlar av framgångsrika företagare, men inte en enda inside-story om folk det går halvdassigt för, som utgör den stora majoriteten av företagare. Om de någon gång intervjuar nån som har mått dåligt så är denne framgångsrik i en helt ny bransch numera. Voila! Bara så där! Jag är så trött på success-stories!

Men för att återgå till varför Stuleplans lista fick mig att må illa. Ja, de där människorna målar liksom upp en bild av livet som inte överensstämmer med ... tja, min bild. Men vad vet jag om deras liv, de kanske alltid minglar med varandra och är supertalangfulla och trevliga och fiser aldrig eller har baksmälla. Hm... Kanske är det så att de står för allt det där som jag själv har eftersträvat men förstått att jag måste få distans till om jag någonsin ska kunna bli lycklig: framgång, karriär, pengar, kändisskap, perfekt skönhet, oklanderlig stil, konstant glamouröst yttre. Jag tror ju inte längre att livet är så ens för Cameron Diaz eller Catherine hon som är gift med Michael Douglas. Zeta-Jones. Alla bajsar. Alla har finnar på rumpan. Kanske håriga bröstvårtor. Mustasch. Listan är lång. Lika lång som Strumeplans.

Uppdatering
Jodå, jag tror visst att det går att vara ytlig och djup på samma gång.