December 3, 2005

Filminspelning och dimsum - del 1

Så fort jag såg inspelningsschemat tänkte jag: "Det här kommer aldrig gå." De hade avsatt en halvtimme per scen. Av erfarenhet vet jag att allting tar alltid dubbelt så lång tid än man tror när det gäller film. Inte för att jag har så himla mycket filmerfarenhet, men av det lilla jag har går det att otvetydigt dra den lärdomen. Det stod att min scen skulle filmas 9.30 - 10.00. Regissören hade bett mig vara där från 9 till 11. Det låter mera rimligt, tyckte jag och bokade in min käre vän Tommy på en tidig dimsum-lunch kl 11.15.
Missade tåget jag tänkt ta, ringde regissören som sa att det var ok att jag var där 9.25... Sen fick jag vänta. Och vänta. Jag tror inte vi började filma förrän kl 11. Men jag hade ingen koll på tiden. Upplevde ju att vi hade så gott om tid.

Location var en port på Heleneborgsgatan vid Hornstull. Jag satte mig direkt i "uppehållsrummet" i källaren. Väntan är ju klassiskt vid filminspelning, det får man höra om i alla dokumentärer och intervjuer med skådisar. Jag snackade lite med Ellinor, 20-årig blixtinkallad produktionsassistent som vill bli filmfotograf. Hon verkade ha skinn på näsan, hade ett intressant nervöst sätt att smådarra på händerna som påminde mig om Mia W. Jag inbillar mig att det är pga rökning. Inte för att jag såg henne röka, men Mia W kedjeröker ju.

Sen kom Håkan in medan jag snackade med Jenny på mobilen för att fråga hur det hade gått med brösten. Han presenterade sig med: "Hej! Du är min tjej!" Det visade sig att han spelar huvudpersonens dumpade pojkvän vars nya flickvän jag är. Det var Håkans port vi var i. Han var väldigt trevlig. Maken och jag har diskuterat om den nya snygga asiatiska flickvännen är ett tecken på att den dumpade killen har gått vidare och nått nya höjder i livet. Det sista är min tolkning. Maken vågar inte annat än hålla med.

Det har varit väldigt intressant att läsa manuset. Jag kunde inte låta bli att undra ur vilka verkliga händelser i sitt eget liv som manusförfattaren hämtat stoff. Kanske var det här med asiatisk ny flickvän helt taget ur luften.

Hur som helst. Sen kom de andra inramlandes från dagens första scen uppe i lägenheten. Josephine Bornebusch från Hundtricket spelar huvudrollen. Hon verkade ha gått in i rollen väldigt mycket och var ganska kall mot mig. Jag föredrog att tolka det så.

Jag blev sminkad i typ en halvtimme, trots att jag själv redan spacklat mig så mycket jag kunnat på vägen för att kompensera för förseningen. De gav mig en krigsmålning på ögonlocken. Jag fick bruna vingar av ögonskugga upp mot ögonbrynen med himmelsblå "lillvinge" innanför. Vet inte om ni fattar. Jag såg inte klok ut. Not my idea of snygg.

Vi höll på att frysa ihjäl. Det var tre olika kameraställningar, och fyra fem tagningar minst på varje kameraposition. En helbild, en närbild på JB och en närbild på Håkan och mig. Men det var så roligt att agera så jag glömde helt bort tiden. Klockan 11.37 frågade jag Håkan vad klockan var och fattade att Tommy stått och väntat på mig i över 20 minuter. Min mobil var kvar i källarlokalen, jag kunde inte hans mobilnummer utantill och tagningarna kunde inte vänta. Men tillslut sa jag: "Ursäkta, men jag måste ringa min kompis!" och sprang ner till källaren. Då var klockan 11.43 eller nåt. Tommy hade gått in på Åhléns för att värma sig. Jag bad tusen gånger om förlåt. Regissören Ulrika sa att hon också kunde säga förlåt, men jag sa att det var ok.

Ulrika verkar kunna bli en bra regissör. Hon är väldigt social. Jag tror att regissörer kanske måste vara lite som journalister; smöra väldigt mycket för folk för att få dem att ställa upp för dig. Sen när de är förbrukade så bryr man sig inte om dem mer. Tills nästa gång man behöver dem.

När jag äntligen träffade Tommy läste han en bok som verkar vara tidskriften .doc med en amerikansk journalista som skriver att "Varje journalist som inte är för dum eller för självgod för att lägga märke till vad som sker vet att det han gör är moraliskt oförsvarbart... de som är minst talangfulla säger att de gör det för konstens skull, de mest anständiga säger att de gör det för att försörja sig."

Jag försörjer mig.

2 Comments:

Blogger deep|ed said...

Ett något abrupt slut på den postningen :) Antar att det är en cliffhanger för nästa del :)

5:32 PM, December 03, 2005  
Blogger Space babe said...

Jo, eller så var det för att 2,5-åringen propsade på uppmärksamhet och den skuldberidna modern kunde inte säga nej.

7:18 PM, December 03, 2005  

Post a Comment

<< Home

eXTReMe Tracker Bloggtoppen.se