Helg = ledig

Usch. Söndagsångest. När ska man få ett jobb som man inte får söndagsångest för? Nu är det lite saker som hopat sig igen. Julklappar ska inhandlas, två texter väntar på att bli skrivna, tre dagars tio-timmars-pass väntar. Blä.

I fredags gick jag på två personalfester. Tolkjobbets och journalistjobbets. Tolkförmedlingen serverade tapas. Jag hade tagit på mig den svarta Karl Lagerfeldt-klänningen som jag aldrig haft tillfälle att ha, den sitter inte åt i midjan, så den känns lite bylsig. Men nu när jag skulle käka två omgångar middagar så tänkte jag att bylsighet var en fördel.

Var nära att fastna på två hamburgerställen på vägen, en McD och en Burger King. Men höll mig. Åt en tallrik med paella och friterade bläckfiskringar. Helt ok. Rätt gott. Men tänkte att jag skulle spara mig till nästa middag. Som verkligen var en besvikelse. (Jag har en känsla av att jag inte borde börja meningar med "men", men...) Slarvig viltgryta (kött och några vilsna kantareller) och potatismos. Vägkrogsmat, som någon uttryckte det. Visserligen har jag rosat restaurangens grytor, men inte ens jag ville ha gryta på personalfesten.

Vi höll till i garaget, något jag känt mig skeptiskt till från början. Hela grejen kändes hemskt B faktiskt. Ljudet var uruselt, man hörde inte vad folk sjöng på scenen. Det enda som var lite kul var att Soundtrack of our lives var festband. Ebbot är ju sååå coool! Han gick ut i publiken och var bara så rockstjärna! Hur kan en lönnfet, skäggig man med pagefrisyr kännas så ... fräsch? I en lång tunika dessutom. Och scarf.

Jag tog på hans hår. Det kändes nytvättat. Jag utforskade tanken att Ebbot tvättat håret inför konserten på firmafesten.

Jag var väldigt fin. Fick flera komplimanger. Hade illrött läppstift. Resten av mig gick ju i svart. Klänningen har en pösig kjol, så man ser lite 50-talsaktig ut. Jag släppte ut mitt hår som i sin otvättade glans föll i Lana Turner-vågor. Är det fest så är det.

När en vänligt inställd redaktör började kladda lite för mycket på mig flydde jag. Dansade med Sanna. En reporter som varit där förut anslöt sig och såg drogad ut. Jag bad honom sluta knarka, om han gjorde det. Han sa att han knarkade massor under utbildningen, men nu slutat. Jag ville tro honom. Han frågade vad jag hette. Jag mindes precis vad han hette just då, men nu kan jag inte få fatt på hans namn. Jag minns bara att han skrev avskedsmejlet jag hade velat skriva på det förra stället: Tack för ingenting.

Martin ringde och bad mig komma hem, så jag tog en taxi. Det var skönt att gå och lägga sig och känna sig alkoholsnurrig med huvudet på kudden. Det var rätt länge sen. Jag gillar att tappa kontrollen så där lagom. Gillar ordet lagom. Bästa ordet på svenska.

Andra bloggar om: ångest, firmafest, knark