Killar det inte blev något med I

Det var en kinesisk fest anno 1990. Eller i alla fall asiatisk. Nuförtiden är de gigantiska. Det finns asiatiska communities på nätet och arrangörerna hyr in sig på Mondo. Tommy och jag råkade hamna på en sådan fest i somras, eller vad det förra sommaren? Det var en mycket intressant upplevelse. Bland annat uppträdde ett gäng tjejer och dansade till ett potpurri av typ Britney Spears, Michael Jackson etc.

Åh, vad jag önskade att jag hade varit 10 år yngre. Ingen tittade åt mitt håll på den festen, men jag stirrade på en fantastiskt vacker ung kvinna som var höggravid. Jag komplimenterade henne och sa att jag också hade varit ute och dansat när jag var höggravid, men inte varit lika snygg. Hon log ett vackert leende.

Killen i fråga, på festen 1990, kan vi kalla Anders. Själv var jag ihop med drömprinsen som var en blond viking i parallellklassen. Förutom utseendet var min kille också smart, eller, han var duktig i matte, och på den tiden trodde jag att det var samma som att vara smart.

Men jag kände att något inte stämde mellan oss. Vi hade inte speciellt kul ihop. Vi var bara väldigt attraherade av varandras yttre (i alla fall jag av hans). Hans navel luktade pyton. Vi hade förmodligen inga gemensamma intressen, så vi hade inget att prata om. Eller så var jag bara för upptagen med och paralyserad av att han skulle titta närmare på mig i dagsljus och upptäcka alla mina finnar och skavanker.

Så när jag hamnade på den kinesiska festen var jag väldigt nöjd med att väcka en killes intresse. Festen hade förresten min värsta antagonist i barndomen bjudit in till, vi kan kalla henne Susan – mina föräldrar jämförde mig med henne hela tiden. På samma sätt som Isse jämfördes med Babette. Jävla föräldrar till att jämföra. Och trots att jag teoretiskt sett borde ha vunnit över henne under alla barndomsåren, så kände jag mig ändå som en förlorare. Hennes föräldrar verkade nämligen alltid så nöjda och stolta över henne på ett sätt som jag inte märkte att mina var, trots att jag var bäst i klassen. Numera bor Susan i New York och är gift med en börsmäklare som hon först var vän med i många år. Avundsjuk på att hon bor i NY, vem – jag?

Ok, för att äntligen komma till saken. Anders bjöd ut mig. Han körde bil. Det var som en tonårsfilm för mig. Han körde och ett par kompisar till honom satt bakom och han tog min hand och la den på ratten under förevändning att jag skulle få styra. Behöll min hand och la den på växelspaken för att jag skulle få växla. Jag tyckte det var gulligt, samtidigt var jag klar över att han inte var min typ.

Redan under denna första dejt (som jag nu inser att han var hänsynsfull nog att ta med sig förkläden till – sina kompisar) fick jag en present. Det är en jättesöt liten docka i rosarandig pyjamas som ligger på en kudde. Den är i själva verket en speldosa, när man drar upp den spelar den en vaggvisa och dockan börjar åla sig lite lätt. Otroligt sött! Jag älskade den med en gång. Den blev också mycket omtyckt av min tre år äldre syster som jag delade allt med, inklusive trosor, ända tills hon gifte sig.

Det blev min enda dejt med Anders. Jag var bara ute efter att känna mig lite eftertraktad. Min pojkvän var på tågluff i Europa och jag visste inte om det skulle ta slut när han kom tillbaka. Strax innan hans efterlängtade ankomst ringde jag Anders och sa att vi inte kunde träffas mer för att jag redan har en pojkvän. Han blev skitsur.

Jag frågade inte om han ville ha tillbaks dockan, för den ville jag behålla. Den står sedan några år hemma hos min äldsta syster. Ibland leker min dotter med den när hon är där.

Andra bloggar om: fest, Kina, dejting