Fantastiska liv och fantasiliv

Jag har just läst en blogg av en tjej som ömsom befinner sig i Genève och ömsom i Vietnam och allmänt verkar ha ett jättespännande liv. Samtidigt som hon lyckas vara vanlig och skriva identifikationsskapande texter. Imponerande. (Ett tag trodde jag att det kanske var Clara Mannheimer.)

Idag har jag tolkat igen. Ofta känns det som ren välgörenhet från min sida. Det är så lite pengar att jag skulle lika gärna kunna sitta hemma och surfa istället. Men det är roligt ibland, för att man får total inblick i något segment i en annan människas liv under en kort stund. Väldigt fantasieggande. Som den där gången med pojken på Kronobergshäktet, eller mannen hos Migrationsverket. Eller den där telefontolkningen åt Migrationsverket med kvinnan som bara skrek efter sin man hela tiden. Bryter jag mot tystnadsplikten nu? De på Migrationsverket har nog ändå inte tid att läsa bloggar och förresten så har de säkert glömt henne OCH mig vid det här laget.

En kul sak hände. Mellan tolkjobben var jag förbi Gallerian för att kolla lite på HM. Gick av 62:an vid G2A:s torg, när jag skulle gå över gatan hörde jag bakom mig: "Hej, vackra flicka!" Jag trodde att jag kanske hört fel eftersom jag hade täckkappans huva på mig, så jag svängde på klacken, såg en välklädd, vithårig gentleman och sa: "Ursäkta, vad sa du? Kan jag hjälpa dig med nånting?"

Då börjar han överösa mig med komplimanger om att han suttit och studerat mig på bussen och att jag är så vacker och att han minnsann tycker att såna som jag är de allra vackraste kvinnorna. Förmodade att han menar asiater och tackade lite överrumplat, dessutom hade det slagit om till röd gubbe, så nu var vi liksom fast med varandra för ett litet tag framåt.
- Eh... jag hoppas att du får leva ut din preferens, sa jag i brist på annat, men jag menade verkligen det. Alltså, tycker man så passionerat om asiater så hoppas jag verkligen att han har nån att klämma på.
- Vart är du på väg nu? Frågade han och verkat uppriktigt nyfiken. Ska du till jobbet eller göra ett ärende?
- Jag ska gå och titta lite i en klädbutik och sen jobba, sa jag sanningsenligt.
- Nej, inte behöver du köpa nya kläder, du är så elegant så!
Vad säger man? Alltså, det var verkligen helskumt. Men roligt också! Jag blev väldigt medveten om min helvita täckkappa plötsligt, som jag älskar för att den verkligen är som ett täcke, dessutom slipper jag ha termobrallor på mig.

Tack och lov blev det grön gubbe nu och vi gick åt skilda håll efter att ha önskat varandra en god dag. Jag var tvungen att kolla mig i en spegel så fort jag kom in i Gallerian. Såg ut som vanligt. Hm... skönheten ligger verkligen i betraktarens öga. Kanske har jag ett utseende som tilltalar äldre män. Who knows. Ska i alla fall föreställa en 23-årig snygg asiat i helgen i en kortfilmsinspelning. Det ska bli en stor utmaning. Vad har 23-åringar på sig? Några tips? Jag tror att 23-åringar har halvlånga tweedkappor med färggrann halsduk/sjal och en cool mössa till. Jag har INGENTING sånt! Jag kommer att se ut som den 33-åriga småbarnsmamma i förorten som jag är!