Tillbaks

från tre tio-timmars arbetspass. Orkar inget annat då. Dessutom kan jag inte längre blogga från jobbdatorerna, de har gjort något med dem.

Igår råkade jag i gräl med en korvgubbe. Han tyckte jag var sur och otrevlig när jag suckande påpekade att jag sagt två gånger att jag bara ville ha stark senap. ("Du behöver inte vara otrevlig, jag har jobbat här hela dan, tror du det är kul när folk är stressade och sura...du kan faktiskt le lite istället...bl bla bla") Jag snoppade av honom med: "Och jag kommer aldrig mer att handla här när du jobbar." Tuggade argt i mig korven, som var mycket god. Kokt med stark senap. När jag ätit upp den ångrade jag min hårda ton mot gubben. Kan man sjunka mycket lägre än att vara taskig mot korvgubbar? Tror inte det. Funderar på att gå tillbaks och be om ursäkt. Funderar.

Jag har en förkärlek för människor som jobbar med lågstatus-yrken, bara de inte finns i min släkt. När jag under senhösten såg några gubbar i overall stå på tågspåret och plocka skräp som folk kastat ner under hela sommaren, då var mitt hjärta varmt av ömhet för dem. Stod på perrongen, tittade och ville säga: "Vad fint ni gör!"

Var lite rädd för att jag skulle låta högdragen eller fel på något annat sätt, så lät bli. Gillar städarna som sopar perrongen, skurar och torkar. Vad skulle vi göra utan dem? Jag tillhör de som ofta stannar till och pratar med städarna på jobbet. Ibland blir det lite ansträngande, eftersom städare inte nödvändigtvis är särskilt intressanta bara för att de har behjärtansvärda yrken.

En städare på Stadshuset bara malde och malde på. En på mitt nuvarande jobb är också på gränsen.

Det finns många som jag. Jag ser det ibland på kollegorna. Vi som jobbar inom det här yrket är nog särskilt svaga för att visa att vi kan fraternisera även med de som har lägst rang. Fast vi själva bara strävar efter att nå högre. Men vi är ändå de mest sympatiska. Jämförelsevis.