Mina paradoxala fotsulor

Som jag nämnt gillar jag inte alltför personliga blogginlägg. Försökte definera var gränsen gick för mig själv och kom fram till kroppsvätskor mm. Men nu bryter jag mot detta genom att skriva om mina fötters egendomlighet.

Jag har ju redan varit inne och - ursäkta uttrycket - nosat lite på mina fötter tidigare. De tenderar alltså att bli väldigt fuktiga när de är instängda i ett par skor. Det spelar nästan ingen roll om det är läderskor eller plastskor. Konstigt nog blir de även svettiga när jag har mina hemmatofflor på mig som är helt öppna med ett rött plastpälsklätt band tvärs över. Det värsta är att de samtidigt blir helt iskalla. Trots, eller kanske på grund av svetten. Då brukar jag vilja stoppa tårna i min hårt prövade makes knäveck.

Nu kommer vi till det paradoxala: ibland är mina fötter snustorra. Så torra så att jag vill gnida dem mot något fuktigt. Oftast inträffar detta tillstånd vid läggdags, när jag sköljt fötterna och lagt mig i sängen för att sova. Tålmodigt inväntar jag då makens insomning, när han börjar svettas kopiöst (ibland vaknar han mitt i sin egen insomning och finner till sin fasa att han ligger i en svettpöl). Detta är det perfekta tillfället att gnida mina torra fotsulor mot hans håriga smalben, utan att han protesterar. Då kan jag uppnå den perfekta fuktighetsgraden.

Det är viktigt att inte överträda gränsen så att mina fötter börjar svettas på egen hand (haha). För precis som man fryser över hela sin varelse om fötterna är kalla, så börjar man svettas i resten av kroppen om fötterna svettas.

Denna kunskap omsatte jag i självmedicinerande praktik när jag som 15-åring fick hög feber en sommar. Mamma vakade utom sig av oro vid min sida, gav mig heta drycker och byltade på mig täcken för att få mig att svettas (bl a Cia Berg har skrivit om olika kulturers syn på feber och hur man ska behandla en febrig människa). To no avail. Jag var snustorr. Låg i mina föräldrars säng; pappa var med bror och yngre storasyster i Kina. Äldsta storasyster hade flyttat hemifrån och fått mer än nog av mamma och mig efter ett gemensamt London-besök tidigare under sommarlovet.

Jag låg i alla fall där och tittade upp på kalligrafi-tavlorna med berg och vatten-motiv. De var som Rorschach-bilder och jag började se Beethoven med fleras porträtt i dem. Insåg då att jag måste få febern att gå ner, så jag började gnida mina torra fötter mot varandra för att få fram svett genom friktionen. Arbetade samtidigt med händerna för att öka effekten. Tillslut fick jag fram något som liknade en liten svettning. Uppmuntrad av framgången fortsatte jag oförtrutet. Det slutade med att jag var sjöblöt. Och febern gick ner.

Det var väl en fin liten historia att ha med sig till julbordet, va? Jag önskar att jag kunde dela med mig fler av mina små kroppsliga egenheter, men de är inte hälften så rumsrena som den här.

Andra bloggar om: fötter, svett, feber