December 23, 2005

SvD-texten

Min första jul firade jag vid 8 års ålder hos Frälsningsarmén i Kristinehamn. Nej, mina föräldrar var inte missbrukare, inte heller var vi speciellt fattiga, vi var bara invandrare från ett sekulariserat Kina. Kanske kom jag i kontakt med den svenska julen redan året innan, då vi bodde i Tensta. Men det verkar inte ha gjort något nämnvärt intryck på mig. Det var när svenska frälsningssoldater med öppna armar tog emot två små kinesiska flickor, nämligen mig och min storasyster, som jag fick upp ögonen för vad julen betydde.

De klädde oss i vita lucialinnen och pyntade oss med glitter. Vi fick lära oss sånger till lucia och jul – bäst tyckte jag om ”tipp tapp, tipp tapp”, fast jag aldrig lärde mig verserna. ”Vi komma från Pepparkakeland” var, passande nog, en annan favorit.

Från Kristinehamn har jag bara ljusa minnen. Alla var nyfikna och intresserade av oss – de hade nog knappt sett några invandrare där på tidiga 80-talet. Vi fick snabbt många vänner. Min äldsta systers studierektor Rune och hans fru Gunnel bjöd hem oss på julpyssel och vi hade kontakt med dem långt efter att vi flyttat därifrån. De kom och hälsade på oss, Rune bedrev idoga självstudier i kinesiska och blev så småningom duktig på att skriva kinesiska tecken.

Men vi flyttade till Oskarshamn och märkte genast en skillnad. Här fanns det en stor grupp vietnamesiska båtflyktingar som tagit omvägen förbi Hongkong och hamnat i Sverige. Vi var inte unika längre och blev heller inte lika omhuldade, även om äldre damer fortfarande kunde stoppa oss på gatan och be att få ta ett foto av oss ”små söta kinabarn”.

En av de första jularna här blev också avgörande. Vi blev hembjudna till våra föräldrars SFI-lärare och deras barn. Nu kan jag se tillbaka på bilden av hela vår familj – finklädda, sittande till bords hos en svensk medelklassfamilj med tonårsbarn – och undra vad värdfolket egentligen tänkte. Om deras barn tyckte det var kul, eller bara jobbigt? Hos dem fick vi i alla fall dopp i grytan för första och enda gången.

Annars var skolmatsalen den stora förmedlaren av svenska mattraditioner för mig och mina syskon. Hemma vankades ju endast kinamat. I skolan fick vi delikatesser som ärtsoppa, köttfärssås och fiskbullar. Risgrynsgröten fann jag dock vara onaturlig. Ris ska man inte hälla mjölk och socker på, det är min bestämda mening.

Efter två jular med utflykter till svenska medelklasshem tog min syster och jag över julfirandet hemma. Vi tyckte att vi hade fått kläm på det. Vi köpte adventsstakar och julstjärnor och försökte förgäves komma ihåg att tända ett ljus varje söndag för att få den där perfekta avtagande höjden på ljusstumparna. Vi pyntade, men det såg aldrig riktigt juligt ut hemma. Inte som hos svenskarna vi varit hos. Vårt pynt var köpt på en gång, i mataffären, inte ärvt och samlat under lång tid. Men det fick duga. Vi köpte julklappar till alla, inklusive oss själva.

Att jag hade missat vitala delar av den svenska julen har jag inte förstått förrän på senare år. Av naturliga skäl lagade mina föräldrar bara extra god kinamat hemma till jul. Griljerad julskinka smakade jag första gången för några år sen hos Monika, min gamla historielärarinna. En annan julfavorit jag har upptäckt är lutfisk, som självklart ska serveras med kryddpeppar och gröna ärtor.

Nu för tiden behöver jag egentligen bara åka hem till svärföräldrarna för att få den exotiska svenska julstämningen. Men i år vill jag bjuda hem en kinesisk familj som vi lärt känna. Jag ska bli deras frälsningsarmé. De ska få allt som hör julbordet till: skinka, lutfisk, gravad lax, köttbullar, prinskorv och ... hm … och lite wokade grönsaker till.

Andra bloggar om: , ,

4 Comments:

Anonymous Staffan said...

"Ris ska man inte hälla mjölk och socker på, det är min bestämda mening." Haha, Ris a la Malta då? Det är ju urgott. Mycket större smakupplevelse än risgrynsgröt.

För ett par dar sen satt jag och drömde om urgoda varma kakor man kunde köpa på gatan i Shanghai. Vi snackar tjugo år sen. Innan Starbucks.

2:32 AM, December 24, 2005  
Blogger Space babe said...

Staffan: Jag var tvungen att överdriva lite här för att krönikan skulle bli roligare. Tycker risgrynsgröt är helt ok - de första två tuggorna.

Smakade ris a la Malta första gången på Godthem i år, var ej impad.

10:45 AM, December 24, 2005  
Blogger Space babe said...

Men va är det för urgoda varma kakor du talar om? Beskriv dem, i detalj.

10:46 AM, December 24, 2005  
Anonymous Staffan said...

Hm, kakor stora som stora handflator, bakade i ugnar på gatan, tror det var korinter i eller nåt liknande, lite gott sega i konsistensen. Typ bakpulver/mjöl/matfett i övrigt, antar jag. De kostade typ 4 öre styck, ha ha. De kändes "okinesiska" men vad vet jag, vi var ju i Shanghai: Vi åt även på en europeisk restaurang som överlevt sen kolonialtiden: europeiska restauranger var förstås ovanligt i Kina då: en restaurang full av kineser som ovant (som vi ville se det) åt med kniv och gaffel och tittade på oss som bemästrade bestickhanteringen med att elegant skära upp en wienerschnitzel som var ganska god. 1985, alltså. Före Pizza Hut. Shanghai var en oerhört intressant stad, är det förstås fortfarande men på ett lite annat sätt antar jag.

Åh, jag som vill framhäva Ris a la Malta som en svensk Tiramisu:-)

2:35 PM, December 24, 2005  

Post a Comment

<< Home

eXTReMe Tracker Bloggtoppen.se