Låg blogg tips

Jag har varit borta ett tag. Kände inte alls för att blogga. Flera orsaker. Mest att jag har varit låg. Låg energi, låg uppskattning av mig själv och min tillvaro. Av mina utsagor, av mina åsikter.

Flera gånger har jag känt att bloggandet är som ett lyckopiller. Ibland när jag känt mig på väg neråt så har det ändå gått att blogga. Den här gången ville jag inte ens försöka.

Men så läste jag ut ytterligare en bok och väntade mig lite grann den sedvanliga dödsångesten. (Att avsluta en bok är som att avsluta ett liv. Lite så också att se på film. Det är en ynnest att vi lever i filmåldern, när vi kan få uppleva så många andras liv inom loppet av vårt eget korta. Men dödsångesten kryper på mig efteråt.) Kom förbi skrivbordet, satte mig ner, började skriva, as simple as that. Skrev ett inlägg till en Murakami-mailinglista jag är med i. På engelska. På pin kiv. För att det var så skrämmande. Jag är skitskraj för att prata eller skriva på engelska när jag vet att engelskfödda personer ska läsa eller höra mig.

Men jag gjorde det. Och jag gör såna saker. Och ibland vet jag inte om det är en förbannelse eller min lycka att jag gör saker jag är rädd för. Faktiskt inte. Särskilt med tanke på att i vissa stunder är det så förbannat mycket jag är rädd för.

Boken var An American Pastoral av Philip Roth. Den var fantastisk första tredjedelen. Jag älskar när det går bra för människor. Speciellt i böcker. Jag ville ge Roth Nobelpriset.

Sen gick det utför. Och utför. Och han blev ordrik och dröjde sig kvar vid olika scener outhärdligt länge. Sista scenen höll på i säkert 30 sidor. Och lite för mycket naturbeskrivningar som jag har väldigt svårt för. Om det var på svenska kanske det hade varit lättare.

Jag är nog hopplös på det sättet att jag vill ha action. Jag vill att det ska hända saker. Vill inte vara inne i någons huvud alltför länge. Vill vara ute i bokens verklighet. Det får gärna gå utför men jag vill ha säcken ihopknuten lite grann i slutet.

Lustigt. I verkliga livet vill man ju komma bakom folks fasader, men i fiktion vill jag ofta bara att saker ska få vara så bra det går. Och ihopknutna säckar. Utan lik.

Någon gång ska jag skriva vad jag tycker att en bok bör ha. Tills vidare får ni nöja er med en lista på tips mot fotsvett. Och insikten att saffransglass understundom smakar fiskgryta.