Taskiga komplimanger

Det finns inga som kan ge taskiga komplimanger såsom kineser. I söndags när vi var ute och gick med Lars och hans hund i solskenet på Skeppsholmen, stötte vi ihop med ett gäng kineser - mest tanter och en farbror - likt oss en utbrytargrupp från nyårsfirandet på Östasiatiska.

Vi stannade alla till vid en fiskare som just fått en öring på kroken. Han bad min man hålla i spöt medan han gick ner och slängde upp fisken som fastnat under kanten på isen. Alla vi stirrade fascinerat på händelseförloppet. Fisken sprattlade, lillan kunde inte slita sig från den.

Tillslut fortsatte vi att gå i alla fall och hamnade i en enda klunga. De visar sig vara personal på ambassaden. De frågar om mig och mitt liv här. Jag försöker diskret fråga ut dem, men det märks att de är ovilliga att prata om sina arbeten. De ber att få fotografera sig med lillan. Kineser är oerhört barnkära, liksom sydeuropéer och andra asiater (medveten felformulering, hehe).

Efter fotograferingen (med minst fyra olika kameror) säger en av dem till mig: "Din man är riktigt stilig - när man tittat på honom en stund." Först blir jag jätteglad och berättar för maken vad hon sa. Han tackar och bockar. Sen tänker jag tillbaks på formuleringen och vi blir båda konfunderade.

Sen kommer jag på fler sådana komplimanger. En kommer bara en stund efter, när vi gått tillbaka till Östasiatiska i hopp om att massan skingrats. Vid grönsaksskulpteringen träffar jag på en kvinna jag sett vid en middag, varpå hon utbrister: "Du har blivit snyggare!"

Likadant här att när den första glädjen över komplimangen lagt sig börjar man fundera på innebörden av hela meningen: snyggare... exakt hur ful var jag innan?

Kineser som sagt "vad tjock du blivit!" till mig är legio. Eller expediter som vägrat att ta fram plagg i andra storlekar: "Det är ingen idé, du kommer ändå inte i dem!" Men nu börjar jag skönja ett mönster även i komplimangerna: "Du har blivit smalare" med möjlig undermening: "Du var väldigt tjock förut".

Personligen tycker jag att det är en del av den kinesiska charmen att vara direkt och nästan otrevlig. På samma gång som man är väldigt känslig på andra områden och tycker västerlänningar far burdust fram. Kommer inte på några exempel just nu, men de dyker nog upp.

Har hört många program på radion om Kina dessa dagar. Vet ej om det har med nyåret att göra. Igår var det Torbjörn Lodén och Anna Gustafsson-Chen som blev intervjuade om myter om Kina. Ex v de uttjatade begreppen "kris", ansikte etc. Ja! ansikte är väl ett exempel på sånt som är känsligare för kineser än européer. Kanske. Det är svårt att motstå kulturella myter, som synes.

Min syster är ganska bra att utforska kinesiska kulturegenheter på. Hon var 14 år när hon kom och därför har hon behållit en hel del värderingar som jag aldrig hann skaffa mig.

Jag tror att min kinesiskhet begränsar sig framför allt till mitt matsmältningssystem. Sen har jag ganska stark känsla för familj och släktband. Förutom det är jag nog tankemässigt väldigt svensk. För svensk, kan jag tycka. Har den svenska ängsligheten, rädslan för att inte vara korrekt, tänka korrekt.

Ett annat program hörde jag idag, Vetenskapsradion, tror jag, där man besökt Chalmers som i likhet med många universitet världen över vill knyta kontakter med kinesiska lärosäten. Taiwanesiska gäststudenter intervjuades, svenskar som varit i Kina dito. Det är nästan alltid kul att få höra om Kina från svenska journalister, för de ser detaljer som jag för länge sen blivit blind för.

T ex att kineser skaffar sig europeiska namn när de kommer hit, och européer skaffar sig kinesiska namn i Kina eller Taiwan. Det hade jag inte ens tänkt på. Men visst är det rättvist?

Nu vill jag bara att Kungliga konsthögskolan hör av sig och ber mig förmedla kontakt med min gamla konstskola, som råkar vara en av två viktigaste konstakademier i Kina.

Andra bloggar om: komplimanger, kineser, Kina