Äntligen hemma

Vad det var skönt att komma hem. Jag gillar den där främmandekänslan som hänger i ett litet tag efter att man anlänt. Man känner sig delvis som en ny person och förstår inte hur man ska kunna återgå till sina gamla gängor. Men det kan man, och det gör man.

Igår, på vägen hem från jobbet, såg jag från tåget ett träd som hade formen av en delfin. När tåget rullade närmare såg jag att det inte alls var klippt i delfinform. Jag kände mig väldigt djup och filosofisk när jag drog parallellen till människor som man bara känner helt ytligt. De känns väldigt ... contained är ett bra ord för vad jag vill säga, det känns som att de har sina väldigt fasta ramar, ungefär som om de vore stöpta i pepparkaksform känns de hela, klara och tydliga. Men så fort man lär känna en person närmare så inser man att hon inte är så tydlig och klar i sina ramar, utan flyter ut och är ganska suddig. De flesta människor är ganska suddiga i formen.

Min första arbetsdag blev hemskt trevlig med lunch på Formosa med Tofu Homestyle och deras lunch-anka som jag delade med en lika mattokig kollega med japanska anor. Sen fick vi uppleva pendeltågtrafik, jag försöker alltid tämja busar, det stod ett gäng vid en pendelstation och kollegan ville bara bort ifrån dem, men jag gick fram och bad att få intervjua en av dem, och det finns inget så tacksamt att intervjua som busar - äntligen får de en chans att bete sig som folk är mest. De får göra ett gott intryck som kanske kan inspirera i vardagslivet. Jag älskar busar, så länge jag är on top.

Innan vi kom tillbaka till redaktionen hade jag också åkt i och styrt en sjöräddningsbåt. Ibland kan jobbet faktiskt vara rätt kul. Hur skulle jag annars ha fått åka jaktflygplan och eh...redaktionsbil. Men jag gillar inte stressen... kommer aldrig vänja mig vid den.