June 27, 2006

Låååång text om mormoster

Började skriva detta 1998. Ofärdigt, som det mesta jag skriver.

Yi Po betyder mormoster. Min är en otroligt liten tant som närmast påminner om en vätte. Hon har ett toppigt huvud direkt på en rund tunna till kropp, även om tunnan minskat i omfång de senaste åren - och smala, smala vador på smala, smala vrister till skrovliga och torra fötter som aldrig blev bundna som min farmors. För YiPo var bondkvinna, och som sådan kavat eftersom hon dessutom var äldst. Hon var ökänt ful i mun och otrevlig mot sin 17 år äldre man som hon giftes bort med som 19-åring för han hade blivit påkörd i Holland och då fått en större summa pengar tack vare vilka han kunde skaffa sig en brud sedan han återvänt till Kina.

Det var mormosters stora sorg i livet att hon blev så olyckligt gift. Inte för att hon någonsin påstått sig varit förälskad i någon annan, eller upplevt passion som något eftersträvansvärt. Därtill är hon alltför praktiskt lagd. Känslor, kan jag tänka mig att hon fnyser: ”är ett otyg, besvärligt som förkylningar”. Men guld, det är nåt som håller!

Ändå klagar hon fortfarande bittert över sitt misslyckade äktenskap. Han var halt efter olyckan, och hon med sin stolthet och sin smala, höga västerländska näsa kunde aldrig förlåta sitt öde för att ha blivit gift med en sån ofullkomlig man. De fick aldrig några barn.
Hon skämdes för honom. Det enda goda han förde med sig var de några tusen silverpenningarna som han växlade in sin holländska olycksersättning till, av dessa gav han ett betydligt antal till mormosters föräldrar som brudköpskilling, det återstående hundratalet gav han sin unga hustru att förvalta. Han anade kanske ännu inte hur mycket hon skulle komma att hata honom för det liv han tog ifrån henne, och hur litet hon skulle kunna älska honom.

På sätt och vis påminner min mormoster om Jesus. Hon såldes visserligen dyrare än Guds egen son, men då får man ju räkna med nästan två tusen års inflation också.

Av dessa silvermynt, tunga och prominenta ännu idag, med General Yuan Shi Kais kala huvud innan han utropade sig till kejsare och regerade i den 100 dagar korta dynastin, återstår nu endast ett tjugotal.
De ligger i små röda guldornamenterade papperspåsar som snabbt slits ut av silvertyngden. I fyra påsar är de uppdelade, så att vi fyra syskonen ska få varsin påse när vi gifter oss. Alla mina syskon har redan fått sina. Men min behåller mormoster ännu hos sig.

(OBS: I april 2000, några dagar före vårt 20-årsjubileum i Sverige, dog mormoster. Hon blev 82 år, tror jag. Jag såg henne senast 1997. Jag hade ingen aning om att det skulle bli sista gången jag såg henne. Jag drömde om henne strax innan jag fick dödsbudet. När vi fick veta det hade hon redan varit död en kort tid. Mamma hade inte velat oroa syster2 som var på väg till Sverige. Syster2 berättade för mig så fort hon fått veta.

Vi var chockade. jag kan ibland fortfarande inte förstå att det är sant, att jag inte fick ta farväl av henne. Men jag har ju alltid avskytt avsked. Efter hennes död såg jag filmen Sjätte sinnet, och blev ordentligt uppskrämd av den. Drömde bland annat att en liten pojke stod i vårt kök och det kändes så verkligt, men jag visste att han var död och vaknade skrikande. Sen vågade jag inte gå på toaletten själv för jag tyckte att det kunde gömma sig spöken i alla klädbylten.

Men i den dröm jag hade om Yipo hade hon tagit gestalt i en annan tant som brukade sitta vid hörnet vid korsningen marknadsgatan/vår gata i Hangzhou. Så tog jag hennes hand och sa tårögt: Yipo… Och hon svarade: Tänk att du känner igen sig. Vi grät båda två.
Mamma fick representera hela familjen vid hennes begravning. Ingen annan kunde närvara. Jag, syster1 och syster2 var ju i Sverige och pappa och bror hade för mycket att göra. Mamma kunde inte hitta den lilla röda påsen med mina fyra silvermynt. Jag funderar på att be de andra skänka mig varsitt så att vi alla har tre.)

Det var hon som tog hand om oss när vi var små. Hon som torkade stjärtar, bytte tygblöjor och tvättade dem i strängaste vinter och kallaste kranvatten. Hon som fick såriga händer mot tvättbrädans ännu inte nedslitna ränder Hon som lagade mat i alla väder och rensade fisk och plockade fjädrarna av hönsen, såsom en kvinna från landet ska och borde göra. Men vår kvinna hade en känslig själ och kunde sedan inte för sitt liv äta en tugga av de stackars fäna.

Jag har senare undrat över om det mer var för att hon inte tillät sig att äta av den goda och närande maten som var så dyr och som bättre borde gå till oss barn och unga människor i sina krafts dagar. Jag vet inte. Det är omöjligt att veta när mormoster talar sanning och när hon bara upprepar något som hon aldrig ifrågasatt som sanning. Jag vet inte om hon någonsin känner efter vad som är hennes alldeles privata känslor och vad som är det bästa för familjen.

Fast på senare tid nådde mig bud från Kina att Yipo började bli snål och avundsjuk och girig. Hon vill alltid skrapa åt sig lite att lämna efter sig till vår yngsta “morbror”, Yipos yngsta systers yngre son, hans fru och deras tre barn. Yngsta morbror växte upp hos Yipo för hon hade ju inga egna barn och hans egen mamma hade redan två andra.

Jag har aldrig kunnat tro att yngsta morbror betraktar Yipo som sin mor, men Yipo känner för honom som sin egen son. Allt som hon sparat kommer att gå till honom. Och jag känner ingen avundsjuka. Eller är det en lögn?

Hon har guld och armband och ringar och halsband som vi köpt åt henne i omgångar. Reser man till Kina måste man ha med sig en present i guld till Yipo, så är det bara. Tyvärr godtar hon heller inte 18 karats guld, som är det enda som finns att få tag i här i Europa, så då får man ge sig av till Hong Kong och köpa riktigt guld åt henne - mjuk, lätt orange 24 karats guld vars mönster snart suddas ut av huden och som böjer sig efter armledens och fingrarnas benkonturer.

Yipo är värd allt det där och mycket mera. Vi kan aldrig återgälda den livslånga gärning hon utfört för oss. Hon i sin tur kan i goda stunder säga att utan oss skulle hon inte ha levat ett så bra och bekvämt liv som nu, ha så gott om pengar på banken och i sina outgrundliga gömmor. Fast mer säger hon inte. Hon stryker en nästan geléartad tår från sina rinniga ögon och säger: Det är allt jag begär, att ni ska vara goda mot er Yipo som älskar er så mycket. Fast hon säger inte älskar, för det finns inte på hennes bergsdialekt, men det är vad det betyder. Älska = vilja ha.

Det är också ett liv. Ett givande och ett tagande. Det är nästan som att vi alla har ingått i ett livslångt äktenskap med vår Yipo. Att vi är den fullkomliga och perfekta brudgum hon önskat sig men aldrig fick – som går utan att linka. För hon kan flörta, gud, så hon kan flörta. Ett slags naturligt, medfött flörtande som är oefterhärmligt! Hon blinkar och så kisar hon ihop sina gamla såriga ögon så att det bara blir ett gytter av glitter i dem och hennes leende blir så blygt och så genomlyst med perfekta tandrader lösgom att man bara inte kan låta bli att tjusas.

Så har hon flörtat sig igenom över trettio år i staden långtifrån hennes bergsby, utan att någonsin ha lärt sig dialekten som talas här. När hon gick och handlade på marknaden trodde folk (så berättar familjeminnet) att hon var en “utländska”, dels på grund av hennes raka, fina näsa, dels på grund av hennes språk som ingen av torghandlarna förstod, trots att bergsbyn bara ligger en dagsresa från staden.

Tog min mamma efter henne genom att aldrig någonsin lära sig svenska? Det var inte medvetet eller av ointresse, det bara aldrig slog dem att de skulle kunna tillägna sig ett helt nytt sätt att forma orden och sina munnar. Tanken framstod som absurd, likgiltig då den var alltför fjärran verkligheten.

Post scriptum:
2002-05-26
Hej mina kära vänner!
Jag har det jättebra här och jag mår jättebra. Idag, söndag, har vi suttit på en uteservering vid Västra sjön hela eftermiddagen och druckit te (därför är jag fortfarande vaken, kl 02.12 på natten till måndagen), knaprat solrosfrön samt spelat kortspel. Jag har även följt mitt äldsta syskonbarn Emma, 9 ar, till hennes bildkurs på min gamla lågstadieskola Nanshan Er Xiao. Jag kände inte igen någonting. Jo, litet grann skolgården, där vi brukade stå i raka led och göra morgongymnastik till en skränande högtalarröst. Ögongymnastik gjorde vi också, som skulle förebygga närsynthet (vilka påhitt kommunisterna hade för sig va? Förmodligen ville de göra litet besparingar på detta. Tji fick de, i alla fall i mitt och mina syskons fall, fast vi blev ju sponsrade av svenska staten...). Men det gjorde vi i klassrummet.

Pa skolgården finns numera pingisbord av cement. Även nätet är av cement. Det verkar funka bra med studs och så, efter vad jag såg.

Jag äter mindre än jag trodde och planerade att göra. Kan ha att göra med värmen, idag var det 30 grader (i skuggan). Men det är ok. Visserligen svettades jag från knävecket redan vid denna temperatur, men det var bara for att jag hade lagt ena benet över det andra.

För första gången någonsin känner jag mig riktigt snygg här i Kina. Tidigare har jag alltid känt mig FEL. Fel därför att jag varit direkt överviktig jämfört med andra kinesiskor, haft konstiga kläder (ej moderiktiga enligt deras trend), glömt ta med mig bh från Sverige (och tvingats köpa bh på något lokalt varuhus, vilket leder till en oroväckande toppighet, om ni har sett Christina Schollin påklädd i filmer från 50-talet sa vet ni vad jag menar), varit alldeles for brunbränd, finnig och allmänt letargisk av värmen och kulturskillnaderna.

Men nu är Kina mer och mer som utlandet. Unga människor klär sig modemedvetet, de surfar, till och med hitlistorna på tv eller radio är de senaste låtarna från USA/Europa, heterosexuella par klänger på varandra offentligt, och DE HAR GÅTT UPP I VIKT!!! Ngt som för mig är en enorm lättnad, då jag alltid känt mig som en mindre flodhäst bredvid bengetterna från min hemstad. Nu känner jag mig endast kurvig. Visserligen säger butiksbiträdena fortfarande till mig att jag ska ha LARGE eller EXTRALARGE om jag vill prova något plagg, men nu kan även en del av dem se en viss charm i att en "småmullig" person som jag vågar visa upp köttet. (En butiksinnehavare sa: Innan var det en kund här som var tjock och därför klädde hon sig som en tant, men jag tycker det är mycket snyggare när tjocka människor vågar klä sig häftigt - som du till exempel!) Kanske ska även de lära sig att uppskatta valkar en dag. For att inte tala om solbränna och fräknar. Det spelar ingen roll hur jag försöker förklara att i utlandet är det ett tecken på hälsa och välstånd att vara solbränd. De tittar oövertygade på mig och inser att jag talar i egen sak.

Vad mycket jag skriver...

Men tydligen så har nyligen en kinesisk mannekäng/modell vunnit en modelltävling (jag tror att den var internationell till och med), och när de kinesiska fotograferna skyndade fram för att fånga den nyutkorade skönhetsmissens nuna, sa blev de så förargade att de slängde sina kameror till marken: hon var fräknig och hade "små" ögon, förmodligen sådana som ser ut som om de är utskurna snitt i melon, eller mongoloida eller vad man säger. (Jag är säkert otroligt icke-PK nu...)

Snacka om wind of change ... hör historiens öron flaxa.

För övrigt så har jag varit i Qingtian, min mammas födelsetrakt. Det är ett bergigt och fattigt område, som nu utvecklas trots sin otillgänglighet p g a de många hemvändande emigranterna. Det är fortfarande väldigt lätt att backa i tiden där. Det är bara att lämna Qingtian stad och åka (= guppa fram på gropiga grusvägar + gå, gå och gå ) upp i ett av bergen. Där består toaletterna fortfarande av en grop i marken, sen sitter man på en eller flera enkla brädor i bästa fall ovan primitiva bockar.

Det uschligaste är att dessa utedass (som verkligen är helt vedervärdiga att se in i, det är liksom ingen som bemödar sig om att hålla rent eller göra litet mysigt som i Sverige, fast det är klart, jag vet inte hur det var i bondesamhällets utedass) ofta vetter mot en liten huvudgränd genom vilken man kommer till den enda affären till exempel. Jag gick där och hade dass med dörrar i bästa fall på glänt på bägge sidor. Jag kunde studera de olika varianterna av dass, jag kan inte saga att variationen var särskilt upplyftande. Det var då jag insåg att min vision av helvetet nog är just att man vadar i skit och inte kommer därifrån. Ett hus vi besökte hade dasset precis mot stora ingången i bostadshuset, dörröppningarna låg typ 1,5 meter ifrån varandra. Usch, jag kan kanna lukten i näsborrarna nar jag skriver det har. Dessutom undrar jag: har de aldrig hört talas om fengshui?

Men jag måste också säga att det var hemskt vackert där. Qingtian betyder grön åker. Det är ett namn med viss ironi, eftersom stället är känt för sin magra jord och fattiga befolkning. Men de få åkrarna är förvisso gröna. Odlingsterasserna längs med bergen kan med viss efterbearbetning platsa i turistbroschyrer, särskilt när solen gör dem till speglar. Förutom åkrarna är där också lummigt och frodigt.

Jag besökte min mormosters grav först. Hon gick bort 2000. Sedan hälsade jag även på mormor och morfars grav (som låg i ett helt annat berg 2 timmar bort), eftersom jag ändå var i trakten. Det var 9 år sen sist (1993 var första och enda gången). Vid mormosters grav kom gråten utan att jag kunde göra något åt den förutom att inte snyfta alltför högt, men vid andra graven kände jag hur underbart det är med ritualer. Jag hade sett och deltagit litet grann nar de gjorde dem vid första, men nu tog jag aktiv del i processen.

I affären, dit man kom via den trånga golgatan kantad av utedass, hade min morbror (egentligen min mammas kusin) och moster (hans fru) köpt röda stearinljus, rökelse samt gula papperspengar. Vid graven sa moster först: "Moster (min mormoster), har är (Space babe) for att hälsa på dig ända från Sverige. Var snäll och beskydda henne och hela familjen från olyckor, gör så att de får vara friska och gör att deras affärer går bättre och bättre." Sen började hon mumla litet tyst (jag misstänker att hon bad för sin egen familjs del). Jag kunde bara sitta på gravkanten (graven är som en ... mindre pyramidliknande grej nedsänkt i ett kar, jag satt på karkanten) och tänka på sista gången jag såg Yipo (1997), hur litet jag anat att det var sista gången och hur jag hade drömt om henne bara litet innan vi fick veta att hon gått bort.

Moster började sära på och vika de gula pappersbuntarna. En liten hög rev hon i halvor. Dessa halvor lade hon på gravens kanter och hörn med små stenar som tyngder på för att de ej skulle fladdra bort. Morbror tände ljusen och rökelsen. Han offrade även till jordguden som vaktar marken. Sedan tog de resten av papperspengarna och vek dem i asymmetriska trekanter så att de skulle stå bättre tror jag. De hämtade litet blöta lövruskor som de lade underst, sedan tände de pengarna på ljusen och ställde dem på det blöta underlaget (för att skydda mot brandfara, tror jag). Jordguden fick väl ett tionde av pengarna ungefär.

Vid den andra graven var jag pigg och stärkt av den timmeslånga promenaden på kullrig bergstig och satte genast igång med att lägga pengar under stenar runt hela graven. Nar jag var där förra gången med pappa gjorde vi inte så. Men sa är han ju också en stadsbo från Shanghai...

Skriver mer sen (det är inget löfte, det är ett hot).

Kramar,

8 Comments:

Blogger ondskan said...

ååh, så spännande! Och vackert!

7:48 PM, June 27, 2006  
Anonymous Anonymous said...

Vad fint du skriver. Hon måste ha format dig mycket ändå och finnas i ditt minne hela tiden. isapisa

9:49 PM, June 27, 2006  
Blogger Xtian said...

vilken underbar betraktelse. Både av YiPo och ditt besök i Kina.

Du är en stjärna!

9:22 AM, June 28, 2006  
Blogger Space babe said...

Tack vad ni är gulliga! Det är lite läskigt att publicera det här som är en bit av mitt hjärta.

10:48 AM, June 28, 2006  
Blogger Lisa said...

Jag vill ha en hel bok om din släkt! Amy Tan kan slänga sig i väggen!

12:32 PM, July 02, 2006  
Blogger Sixten said...

Hej Space B, vad fint du skriver, tyckte särskilt mycket om första delen, den hade nog mognat länge. Ta hand om dig!

9:12 PM, July 02, 2006  
Blogger Space babe said...

Tacktack Lisa och Sixten!

Sixt: Var är inlägget om den somaliska maten hos Abukkar? I demand it.

9:41 PM, July 02, 2006  
Anonymous Adam said...

Åh, Space Babe. Jag har börjat läsa dina inlägg i kronologisk ordning nu. Fast av någon anledning skippade jag dina två första månader. Nu har jag kommit hit.

Tack för ett bedårande inlägg. Du får Kina att kännas nära. Och jag känner mig dessutom nära YiPo (förlåt om det låter inkräktande, men det är en konstig känsla som känns verklig för mig).

Det är verkligen ett vackert portätt du målar upp. Det är uppenbarligen en hyllning till en kvinna du älskar och saknar, men det blir aldrig inställsamt.

Tack, snälla Space Babe.

(Förlåt att mina kommentarer verkar inställsamma, men jag har varken något roligt eller kritiskt att inflika. Jag är lite tagen tror jag.

Och efter detta inlägg tror jag att följande kan vara på sin plats:)

Kram
Adam

1:49 PM, August 07, 2008  

Post a Comment

<< Home

eXTReMe Tracker Bloggtoppen.se