Gränsen för rasism

Egentligen vill jag också bara skriva harmlösa saker på bloggen, eftersom jag avskyr att bli påhoppad, men samtidigt så kan jag inte låta bli att ta upp saker som jag tycker är intressanta att diskutera, t ex var sexism börjar och slutar, nedan följer ett citat från en text av Kitimbwa Sabuni från Afrosvenskarnas riksförbund som jag hörde i radions P1 Morgon i morse och blev nyfiken och googlade på. Jag minns den där Nogger Black-debatten och att jag kände mig väldigt kluven, men jag tror jag håller fast vid att om någon känner sig kränkt av något, så ska man helst upphöra med det som kränker. Dessutom kan jag själv bli irriterad på nidbilder av kineser som dyker upp då och då. Jag AVSKYR, fullkomligen avskyr ordet "kinesrestaurang", jag tycker man ska säga "kinarestaurang", jag gillar inte heller ordet "kineskock". Men jag inser att gränsen är flytande, olika gäller för olika personer, själv är jag oerhört känslig, det är som Astrid Trotzig har skrivit eller sagt nånstans: När man vuxit upp med "tjing tjong pling plong" så har man inte längre någon tolerans när det gäller den typen av humor.

En gång blev jag kallad "risapa" av en kompis halvbror som själv hade svart pappa. Det var inte heller kul.

En erfarenhet jag ofta återkommer till är om den busschaufför som ibland körde den buss jag åkte till mitt gymnasium. Bussen var alltid redan packad med mina skolkamrater när jag klev på och varje gång utan undantag brukade han börja dra samma historia till närmast sittande passagerare: Vet du vad det första en kines säger när han kliver upp på morgonen? Godmorgon!

Jag var så himla feg så jag sa ingenting, men tårarna brände i ögonen. Det gör det fortfarande när jag tänker tillbaka på förödmjukelsen och förnedringen, och min egen feghet.

Jag förstår att man riskerar att uppfattas som dogmatisk eller humorlös när man pratar om sådana "subtiliteter" som "negerboll" och "tjing tjong", men var går gränsen? Jo, med varje person.

Ständigt möter svarta motstånd när det gäller att definiera den rasism vi utsätts för. Andra tar sig rätten att förklara för oss vad som är rasism och hur vi ska uppleva kränkningar. I Sverige – landet där det uppbådades ett massivt folkligt stöd för rätten att kalla bakelser »negerbollar« – visade det sig att det inte fanns något utrymme för en diskussion kring subtil symbolisk rasism mot svarta som Centrum mot rasism öppnade dörren för genom sin kritik av reklamkampanjen för glassen Nogger Black. Ett seriöst försök att problematisera rasistiska lämningar i svensk reklam och populärkultur möttes av en kraftfull motreaktion från samhället. Indignationen nådde sällan skådade proportioner. Förståsigpåarna och debattörerna tävlade om att på olika uppfinningsrika sätt söka överbevisa upprörda svarta om att det de hade upplevt inte var rasism och att det inte var frågan om en kränkning. Sedan fick cmr en grundlig lektion i vad de egentligen borde hålla på med: att bekämpa »verklig« rasism.
Att rasism kan finnas inbäddad i bilder och framställningar ville man överhuvudtaget inte kännas vid och att sådan symbolisk rasism har en koppling till materiella konsekvenser för icke-vita såsom diskriminering på arbetsmarknad, bostadsmarknad och i rättsväsendet kunde man inte alls se.

En av CMR:s kritiker heter Rickard Slätt och som chefredaktör för Expo hade han en framskjuten position i den antirasistiska rörelsen i Sverige. I Expressen 060408 fastslog han att det inte är rasism att kasta bananer från läktaren ner på Djurgårdens svarta målvakt. Slätt glömde bekvämt bort att man i sann Linnéanda jämfört svarta med apor i svenska skolböcker. Det har också gjorts i vetenskapen, i medierna och görs fortfarande i skämt och i vardagliga samtal. Att apan och afrikanen fått utgöra ett begreppspar är en ovedersäglig del av svensk kulturhistoria. Mot den bakgrunden tycker Slätt ändå att det är en helt neutral handling när han tillsammans med kända rasister – för att använda hans egna ord – kastar bananer på Pa Dembo Touray.

För Richard Slätt och många med honom är rasism något som återfinns i en handfull suspekta småorter i Skåne, bland högerextremister och möjligen några förvirrade pensionärer. Det tar sig uttryck i marscher på Salemdagen eller ibland i form av våld mot någon värnlös invandrare och det är kampen mot detta antirasister bör ägna sig åt. Idén att rasism är ideologisk överbyggnad, som genomsyrar samhällets alla strukturer och relationer och därför inbegriper alla människor, är bortom deras fattningsförmåga. Detta förtydligar det alarmerande behovet av begrepp som afrofobi eftersom förståelsen av vad rasism är fortfarande är låg.

Läs hela texten.