Två pass på Friskis

Jenny säger att jag fortfarande jympar som en nybörjare. Jag tittar på alla andra. De är så intressanta att titta på. Människor har så underligt olika kroppar. De rör sig så olika. Kändisspotting på Friskis är också underskattat. Hittills har jag sett två kulturskribenter och en feministisk filmvetare.

Filmvetaren såg jag idag. Jag kom till Friskis fem minuter innan passet skulle börja och datorn sa att det var knökfullt. Till nästa pass var det en halvtimme. Jag tänker att jag smiter in ändå, den som tar biljetten brukar inte vara kvar när passet väl är igång. Medan jag byter om tänker jag ut möjliga undanflykter om biljettkontrollanten noterar min entré - (krafsar på kläderna)"Men, men jag hade den ju nyss, var fan är den???" Jag lovar att jag är en bra skådis. Sen tänkte jag att nä, då kollar de bara med datorn och jag drog ju mitt kort nyss och då var det redan fullt.

Men ingen kontrollant tar mig i hampan när jag nästlar mig in i folkhavet. Det är verkligen mycket folk. Och det luktar svett. Jag som själv inte luktar särskilt starkt förundras alltid över folk som gör det. Tycker det är lite oförskämt av dem att inkräkta på mitt luktsinne så.

Det är otroligt trångt, när jag sträcker ut armarna slår jag i folk. En kvinna tränger sig fram. Jag ser inte ens vad intruktören gör. Mina rörelser är helt osynkroniserade och det stör mig, för är det nåt jag tycker jag är bra på så är det att dansa. Till bra musik, naturligtvis. Om jag länge varit spänd som en en nylyft Silvia (krystat, jag vet, men hade ingen lust att skriva fiolsträng) så är det bara på dansgolvet jag kan slappna av totalt. Men då ska det spelas soul, eller bra pop.

Jag ställer mig framför ytterligare några så jag ska kunna se instruktören. Men hon är svår. Det går ok om hon står med ryggen till och jag bara följer, men så fort hon vänder sig om tappar jag bort mig helt. Till min förvåning börjar hon stretcha efter bara 20 minuter. Jag inser att jag hamnat på passet före det avsedda. Smyger ut och försöker hitta den andra jympasalen. Hittar den. Det är en gammal tant som leder och hon är jääätteeseeeg. Rörelserna ger ingen som helst utmaning. Det är mest äldre tanter på passet, men några unga finns här också. En svarthårig tjej med randig t-shirt i två gröna nyanser som har smala överarmar och kraftigare ben. Hon har assymetrisk frisyr och ler lite mot mig, jag känner mig genast befryndad med henne.

Sen upptäcker jag en tjej som står och liksom inte ens halvförsöker. Hon ser ut som jag måste ha gjort på det sista jympapasset jag gick på innan idag, där en tondöv och helt orytmisk gubbe var ledare. Både under och efter passet tänkte jag: Men alltså, vem fan tror jag att jag är här för? Varför ska jag straffa mig själv för att han är dålig? Om jag nu är här, har tagit mig hit, så ska jag väl för fan göra så gott jag kan? - Kanske kan detta appliceras på det mesta här i livet. På livet.

Jag har svårt att utröna om tjejen bara är oentusiastisk eller dessutom har problem med koordination som hon på detta sätt försöker dölja. På Friskis inser man snabbt att väldigt många har svårt för koordination. Det är väldigt roligt att se, inte som lyteskomik, (eller kanske lite) men framför allt att folk som ser väldigt korrekta eller coola ut, tappar trovärdigheten totalt. Både män och kvinnor. Men kvinnor har överlag bättre rytm och koordinationsförmåga. Det måste nog vara vetenskapligt bevisat vid det här laget.

Jag ser att tjejen ler mot någon. När jag följer hennes blick ser jag filmvetaren. Det finns ett romantiskt skimmer kring den här filmvetaren för mig. Hon satt ofta på ett kafé som jag också frekventerade. Hon och hennes väninna var några år yngre än jag och jag brukade titta på dem, för de var så ofattbart vackra. Väninnan hade långa blonda lockar i olika nyanser på det där helt naturliga och inte ett dugg för-mycket-sättet. Hon var mörk och hade page. De hade såna underbara läppar, fylliga och nyutslagna i färgen. Jag var jättenyfiken på dem. De var så snygga så jag utgick ifrån att de var glamorösa. Kanske flickvänner till några popstars eller författare. Några år senare läste jag om filmvetaren i tidningen. Undrar vad som blev av hennes kompis. Sist jag såg henne såg hon lite sliten ut.

En gång såg jag henne i en underbar rosa klänning, den var väldigt enkel och egentligen bara en tajt tub kring kroppen med ärmar. Men det var sommaren eller våren när rosa var stort. Kommer ni ihåg perioden med färgerna? För mig känns det så tydligt. En vårsommar var syrenlila grejen. Jag tror det var 98. Sen var det rosa som var grejen 99. Sen kom gult typ 2000. Sen har det där med färg runnit ut i sanden lite grann, nu finns det ingen färg som jag bara känner att wow, allt måste vara just den färgen. Har inte funnit på länge.

Åt världens mustigaste gluschsoppa idag som jag hittade via Gitto, blev verkligen urgott med yoghurtsåsen till. Och ris. Alltid ris. Och potatis.