Sex, lögner och Francoise Hardy

Ojojoj, Emma har helt rätt (letar febrilt efter hennes bloggpost där hon listar de sexigaste filmerna, men inser nu att den fanns i Bons sexnummer): Sex, lögner och videoband är en av de bästa filmerna jag sett. Och tänk att han (Soderbergh) både skrev och regisserade, och var bara 26 år när han vann Cannes med den... Suck.

Och helt rätt har hon i att den är hur upphetsande som helst, utan att vara det minsta pornografisk. Jag älskar den där smärtan som går igenom kroppen när man vet att någon vill ha någon annan, när attraktionen fortfarande inte fått sin uppfyllelse, bara är ett ögonkast, en blick, ett förläget leende. Och James Spader är kungen av förlägna leenden! Så jävla snygg. Jag vill bara äta upp honom. Med hockeyfrillan, de illasittande jeansen och allt.

Och nu lyssnar jag på Francoise Hardy för att lägga in några låtar i mobilen. Och hennes unga röst och de romantiska texterna om de unga paren som älskar och ingen som älskar henne, får samma smärtstråk att gå igenom mig, för den påminner så mkt om känslan från tidiga 20-årsåldern, när jag trodde att jag aldrig skulle träffa någon, men ändå hade lösa trådar till och minnen kvar av intensiva förälskelser som nyss hade inträffat.
Bildkälla
På Moderna träffade jag på en Magnus från gymnasietiden. Han var sig precis lik! Han känner Fina som körar bakom Miss Universum ibland och som tydligen har ett eget band också.