Bokrecension: Lessings The Sweetest Dream

Jag har läst The Sweetest Dream av Doris Lessing. Det är det första jag har läst av henne, och hon kan verkligen skriva! Men romanen kom 2001 och enligt förordet skrevs hon den istället för en tredje del i sin självbiografi, och den känns också väldigt självbiografisk. Det är som att hon vill få med så himla mycket, så att det tillslut blir lite för summariskt istället. Jättestora skeenden och hela människoliv kan avhandlas på ett kort stycke. Visst, sån är litteraturen, men inte en hel bok igenom! Jag lade den ifrån mig flera gånger och tänkte; nej, nu orkar jag inte mer!

Historien börjar på 60-talet, kanske -64. Huvudpersonen är Frances Lennox, tidigare gift med marxisten Johnny Lennox. Hon och hennes två söner bor hos Johnnys mamma Julia i ett stort hus i ett av Londons finare områden. Hon får ta hand om alla hela tiden, det är väl den röda tråden i boken. Hon måste hela tiden offra det hon vill allra mest, hålla på med teater, för att istället försörja sig och barnen och dessutom laga mat åt alla (detta inkluderar mängder av tonåringar som hennes barn släpar hem och som i princip bosätter sig i huset), sen tillkommer både exmakes övergivna fru och styvdotter, när de kommit på fötter får hon sin nya makes exfru och barn på halsen, tillslut får hon ta hand om två afrikanska barn som exmakens styvdotter släpat hem.

Hon är en überkvinna och jag kan verkligen inte identifiera mig med henne, även om det verkar hemskt gemytligt och hon aldrig gör något fel (förmodligen just därför). Det störde jag mig också på, att människorna var så endimensionella, antingen var de sådär genomgoda som Frances och makens styvdotter, eller så var de oförklarligt elaka som tjejen de tar hand som tonåring, Rose Trimble eller alla exfruarna som bara tar och tar och inte ger tillbaka. Ok, det finns några mer nyanserade karaktärer, som hennes båda söner t ex, men de är för perifera.

Jag levde upp lite när handlingen förlades till Afrika, för det känns ju verkligen som hennes hemmakvarter, hon borde veta vad hon snackar om. Men väl där kändes det som att hon var för cynisk, det var för mörkt, för hopplöst. Jag tycker litteratur ska ge hopp! Hon lät till och med en (svart, marxistisk och korrumperad) karaktär i boken säga: "Afrika borde säga nej till allt bistånd, Afrika borde stå på sina egna ben." Och hon konkluderar att det var det enda bra och ärliga han sagt eller tänkt någonsin. Och det är en djärv tanke, men hur skulle det bli i verkligheten? Och hur blir det med de vitas skuld till Afrika? ( Jag vet inte vad jag tycker där, vore kul att diskutera det.)

Det här med marxismen och feminismen verkar också vara röda skynken för henne. Det finns inga försonande drag med sådana anstrukna personer överhuvudtaget i boken.

Jag ska gärna läsa Lessings tidigare böcker, eftersom jag nu i alla fall sett att hon inte är en svår författare att ta sig an. Hade nämligen fått för mig det. Men den här romanen är om man ska vara snäll - en bladvändare (för att det händer saker hela tiden), om man är elak - en seriös kärringroman utan sex.