December 30, 2007

Bokrecension: Lessings The Sweetest Dream

Jag har läst The Sweetest Dream av Doris Lessing. Det är det första jag har läst av henne, och hon kan verkligen skriva! Men romanen kom 2001 och enligt förordet skrevs hon den istället för en tredje del i sin självbiografi, och den känns också väldigt självbiografisk. Det är som att hon vill få med så himla mycket, så att det tillslut blir lite för summariskt istället. Jättestora skeenden och hela människoliv kan avhandlas på ett kort stycke. Visst, sån är litteraturen, men inte en hel bok igenom! Jag lade den ifrån mig flera gånger och tänkte; nej, nu orkar jag inte mer!

Historien börjar på 60-talet, kanske -64. Huvudpersonen är Frances Lennox, tidigare gift med marxisten Johnny Lennox. Hon och hennes två söner bor hos Johnnys mamma Julia i ett stort hus i ett av Londons finare områden. Hon får ta hand om alla hela tiden, det är väl den röda tråden i boken. Hon måste hela tiden offra det hon vill allra mest, hålla på med teater, för att istället försörja sig och barnen och dessutom laga mat åt alla (detta inkluderar mängder av tonåringar som hennes barn släpar hem och som i princip bosätter sig i huset), sen tillkommer både exmakes övergivna fru och styvdotter, när de kommit på fötter får hon sin nya makes exfru och barn på halsen, tillslut får hon ta hand om två afrikanska barn som exmakens styvdotter släpat hem.

Hon är en überkvinna och jag kan verkligen inte identifiera mig med henne, även om det verkar hemskt gemytligt och hon aldrig gör något fel (förmodligen just därför). Det störde jag mig också på, att människorna var så endimensionella, antingen var de sådär genomgoda som Frances och makens styvdotter, eller så var de oförklarligt elaka som tjejen de tar hand som tonåring, Rose Trimble eller alla exfruarna som bara tar och tar och inte ger tillbaka. Ok, det finns några mer nyanserade karaktärer, som hennes båda söner t ex, men de är för perifera.

Jag levde upp lite när handlingen förlades till Afrika, för det känns ju verkligen som hennes hemmakvarter, hon borde veta vad hon snackar om. Men väl där kändes det som att hon var för cynisk, det var för mörkt, för hopplöst. Jag tycker litteratur ska ge hopp! Hon lät till och med en (svart, marxistisk och korrumperad) karaktär i boken säga: "Afrika borde säga nej till allt bistånd, Afrika borde stå på sina egna ben." Och hon konkluderar att det var det enda bra och ärliga han sagt eller tänkt någonsin. Och det är en djärv tanke, men hur skulle det bli i verkligheten? Och hur blir det med de vitas skuld till Afrika? ( Jag vet inte vad jag tycker där, vore kul att diskutera det.)

Det här med marxismen och feminismen verkar också vara röda skynken för henne. Det finns inga försonande drag med sådana anstrukna personer överhuvudtaget i boken.

Jag ska gärna läsa Lessings tidigare böcker, eftersom jag nu i alla fall sett att hon inte är en svår författare att ta sig an. Hade nämligen fått för mig det. Men den här romanen är om man ska vara snäll - en bladvändare (för att det händer saker hela tiden), om man är elak - en seriös kärringroman utan sex.

Labels: , ,

5 Comments:

Blogger Martin said...

Det där med sex verkar inte vara Lessings starka sida. Hans Persson kommenterar saken i en recension av Ben in the World (2000).

8:51 PM, December 30, 2007  
Blogger Jessika said...

Vissa författare bara frossar i elände. Till slut undrar man ju om författaren själv står på randen till självmord eller något. Jag tänker aldrig ta i en bok av jelinek igen. gud vet varför jag gjorde det till att jag gjorde det till att börja med. Däremot går jag gärna på pjäser av Dario Fo.
Nu senast tyckte jag att Slavenka Drakulics Den rena godheten inte riktigt var något att hänga i julgranen.

9:56 PM, December 30, 2007  
Anonymous Anonymous said...

Jag måste också läsa något av henne, är nyfiken. Synd på sexet dock ;)

/L

12:26 AM, December 31, 2007  
Blogger Ondskan said...

Nu när du är kattmänniska måste du ju läsa hennes Om katter!

7:29 AM, January 03, 2008  
Anonymous Anonymous said...

Läser just nu denna bok. Tycker den är helt fantastick. Håller med om att den är väldigt svart och dyster, men är trots det en blandvändare - för man vill veta om det någonsin ska ske något bra för de "goda" karaktärerna och om avskyvärda Rose någonsin ska få sig den snyting hon så innerligen förtjänar. Det är roligt för mig från en generation som alltid sett komunismen som en dåres vackra dröm att läsa om dessa män och kvinnor som trotts alla motbevis vägrar att inse sanningen. En bra bok med bra karakträrer, även om jag själv inte kan relatera personligen till en enda, men vem säger att man måste kunna göra det för att gilla det man läser; det ger bara nya perspektiv.

9:34 AM, April 04, 2008  

Post a Comment

<< Home

eXTReMe Tracker Bloggtoppen.se