Råkultur - 岂有此理!

Sushin var riktigt god den här gången, men:

När jag kom dit kl 11.30 meddelades jag att jag INTE fick sitta inomhus. De har nämligen bestämt att de ska fylla uteserveringen innan gästerna får sitta inomhus. Detta av "logistiska" skäl. Servicen skulle va smidigare och gästerna snabbare få sin mat. (!?) Behöver jag säga att det tog skitlång tid för allting att hända ändå? Jag märkte då ingen skillnad.

När jag (utomhus) frågade om vi kunde få vårt te (som ingår i lunchen), fick jag veta att gratisteet inte serveras utomhus. Anledningen ska vara att de inte har tillräckligt många tekoppar och kannor i den serien. (!!!) Sen tror jag att något om "logistik" nämndes igen.

Det enda sättet att få teet som ingår i lunchen verkar alltså vara att vänta tills uteserveringen är fylld och sedan ta ett bord inomhus.

Förslag till förbättringar: Jag tycker att Råkultur för det första kan försöka hitta lite mer kompetent serveringspersonal, som också är mer kundorienterade.

Ex 1: När jag blev milt upprörd över reglerna så blev servitören märkbart svalare mot oss. Det borde definitivt vara tvärtom.

Ex 2: När vi bett om notan och fått den tog det evigheter innan den servitören kom förbi oss igen och tog kontokortet för att dra summan. Vi fick ropa på honom. Han verkade ha glömt oss och stod istället och dukade undan efter ett annat sällskap. Det hade varit lätt för oss att gå därifrån. Krogar som är så icke-angelägna om att gästerna betalar för sig förtjänar inte att få betalt. När jag jobbade på mina föräldrars krogar hade vi stenkoll på vilka som bett att få betala och det var dem man prioriterade (särskilt framför att duka undan gäster som redan gått). Det är simpel ekonomi.

Jag förstår mig faktiskt inte på Råkultur. Vinlusen kommer förhoppningsvis ge en utförligare version av det hela.

Hattori Sushi Devil har sjangserat

Idag tränade jag för första gången på två veckor. Det har bara blivit en gång i veckan hittills i år, men jag ska försöka utöka till åtminstone två ggr. Jag blir pigg av att träna. Men förra veckan jobbade jag så många morgonpass, så jag orkade helt enkelt inte släpa mig till jympan dessutom. Och denna vecka lite samma sak.

Nu till saken. HSD har blivit betydligt sämre än sist jag var där. Riskuddarna till nigirisarna är alldeles för stora, man tappar för mycket fisksmak. Rullarna kändes också slentrianmässiga, lax med avokado. De små duttarna med rom eller såser av olika slag på nigiribitarna var också väldigt oinspirerade. Räkan hade en majonnäsbaserad såsklick, sen var det nog bara ena laxbiten och en vit fisk som hade lite grön småkornig rom på sig. Den enda grönsaken som kom med var en bit tråkig persilja. Filmgubben, du som är gift med en japanska, säg mig, är verkligen persilja comme-il-faut på sushi?

Nä, HSD börjar kännas som en dussinsushi. Den stora skillnaden är att de är dyrare.

Gooh-a köttbullar

Köttbullar med potatismos och gräddsås (47 kr) från Gooh har blivit min lunch två gånger denna vecka. De finns i automat på jobbet, men jag ville prompt se var Gooh-butiken på Centralstation finns, så jag letade ett tag och fick fråga 4 gånger. Den finns uppe på Klarabergsgatan.

Gooh är ute i gott ärende, men av det jag har ätit var det bara köttbullar och pasta marinara (?) som smakat riktigt gott. Jag har iofs inte provat så jättemånga andra rätter, har för mig att jag ätit en provensalsk kyckling som inte gjorde något större intryck och en indisk lammköttbullerätt smakade alldeles för starkt, salt och för mycket kofta för min smak.

Men köttbullarna och gräddsåsen är ljuuuuuuuvliga! Kanske kunde vara mindre salt, men jag brukar äta två, tre kokta potatisar till för att neutralisera det hela och för att få i mig all sås. Hm... ännu en oroväckande utveckling. När jag började äta den här rätten var jag tvungen att ta bort minst 3 matskedar av såsen, men nu äter jag glatt upp den. Fast det krävs som sagt tre potatisar (och massor av lingonsylt, och helst pressgurka, men Goohs egen är alldeles för söt tycker jag, så jag har nöjt med med färska gurkskivor) och sen är jag sprickfärdig. Men nöjd.

Bokrecension: Lessings The Sweetest Dream

Jag har läst The Sweetest Dream av Doris Lessing. Det är det första jag har läst av henne, och hon kan verkligen skriva! Men romanen kom 2001 och enligt förordet skrevs hon den istället för en tredje del i sin självbiografi, och den känns också väldigt självbiografisk. Det är som att hon vill få med så himla mycket, så att det tillslut blir lite för summariskt istället. Jättestora skeenden och hela människoliv kan avhandlas på ett kort stycke. Visst, sån är litteraturen, men inte en hel bok igenom! Jag lade den ifrån mig flera gånger och tänkte; nej, nu orkar jag inte mer!

Historien börjar på 60-talet, kanske -64. Huvudpersonen är Frances Lennox, tidigare gift med marxisten Johnny Lennox. Hon och hennes två söner bor hos Johnnys mamma Julia i ett stort hus i ett av Londons finare områden. Hon får ta hand om alla hela tiden, det är väl den röda tråden i boken. Hon måste hela tiden offra det hon vill allra mest, hålla på med teater, för att istället försörja sig och barnen och dessutom laga mat åt alla (detta inkluderar mängder av tonåringar som hennes barn släpar hem och som i princip bosätter sig i huset), sen tillkommer både exmakes övergivna fru och styvdotter, när de kommit på fötter får hon sin nya makes exfru och barn på halsen, tillslut får hon ta hand om två afrikanska barn som exmakens styvdotter släpat hem.

Hon är en überkvinna och jag kan verkligen inte identifiera mig med henne, även om det verkar hemskt gemytligt och hon aldrig gör något fel (förmodligen just därför). Det störde jag mig också på, att människorna var så endimensionella, antingen var de sådär genomgoda som Frances och makens styvdotter, eller så var de oförklarligt elaka som tjejen de tar hand som tonåring, Rose Trimble eller alla exfruarna som bara tar och tar och inte ger tillbaka. Ok, det finns några mer nyanserade karaktärer, som hennes båda söner t ex, men de är för perifera.

Jag levde upp lite när handlingen förlades till Afrika, för det känns ju verkligen som hennes hemmakvarter, hon borde veta vad hon snackar om. Men väl där kändes det som att hon var för cynisk, det var för mörkt, för hopplöst. Jag tycker litteratur ska ge hopp! Hon lät till och med en (svart, marxistisk och korrumperad) karaktär i boken säga: "Afrika borde säga nej till allt bistånd, Afrika borde stå på sina egna ben." Och hon konkluderar att det var det enda bra och ärliga han sagt eller tänkt någonsin. Och det är en djärv tanke, men hur skulle det bli i verkligheten? Och hur blir det med de vitas skuld till Afrika? ( Jag vet inte vad jag tycker där, vore kul att diskutera det.)

Det här med marxismen och feminismen verkar också vara röda skynken för henne. Det finns inga försonande drag med sådana anstrukna personer överhuvudtaget i boken.

Jag ska gärna läsa Lessings tidigare böcker, eftersom jag nu i alla fall sett att hon inte är en svår författare att ta sig an. Hade nämligen fått för mig det. Men den här romanen är om man ska vara snäll - en bladvändare (för att det händer saker hela tiden), om man är elak - en seriös kärringroman utan sex.

Recension: Addfood

Addfood är en synbarligen ambitiös catering. Precis bredvid kontoret har de ett lunchställe som också blir den perfekta(?) marknadsföringen. Ja, det är vågat, för tänk om maten inte är så himla god? Jag ska inte hålla er på halster - det var den inte.
Jag åt oxrullader med potatispuré och gräddsås för 75 kr klockan 12.50, och maten var för det första inte särskilt varm. biffrullarna var ganska hårda och smaken av dem eller såsen rörde inte upp några känslor i mig. Skivan med surdegsbröd kom med en liten bytta färskostkräm av nåt slag kryddad med basilika, till det fick jag även en liten skål ledsen sallad.
Men! Lokalen är fin och sober och stort PLUS för att det står sprutflaskor med vinägrett överallt; jag får aldrig nog av vinägrett. Dessutom är det ju så ont om vanliga, hederliga lunchställen som serverar husmanskost utan att slabba till den att jag gärna ger Addfood några chanser till.

Addfood ligger på Högalidsgatan 40 och har två olika husmansrätter varje dag, en veckans soppa och en veckans sallad.

Järla Sjökrog, undvik!

Järla Sjökrog ser bra ut och verkar ha ett kvalitetskök, men maten smakar menlös för att inte säga direkt dåligt. Den stekta gös jag beställde var icke-anmärkningsvärd, med en "bönsalsa" av enklaste burkbönor (röda och svartögda) och lite tomat, samt rödbetssmör som var en mycket dålig idé, för rödbetor smakar inget särskilt, det är ju därför man ska äta dem med lite smör, men smör med lite rödbetor är ingen hit. Nu när jag kollar upp deras meny igen ser jag att det skulle vara ansjovis i också, den märkte jag inget av.

Makens ugnsstekta fläskfilé smakade kokt, inte ens han, som aldrig klagar på maten och aldrig lämnar mat ville äta upp. Nä, undvik!

Alltså, när jag tänker efter så är det verkligen inte många krogar som är bra. Tänk om det är mig det är fel på, i själva verket... Jag kanske har för höga krav på krogar?

Lo Scudetto - sådär

Jag var där första gången 2000. Då tyckte jag det var rätt gott. Nu är det sådär. Servicen var långsam och inte alert. Vi fick be att få vattenkaraffen fylld hela tiden (det var jättevarmt ikväll och de verkade inte ha några fönster som gick att öppna), de såg en gång att jag ställt karaffen vid hörnet, men sen såg de den aldrig mer.

Maten var verkligen SÅDÄR. Pastan smakade inte nykokt och inte heller pinfärsk. Men framför allt var den jättesalt! Vi åt en sallad till förrätt med grillad oxfilé, den var bäst, dvs inte särskilt anmärkningsvärd. Köttet var mört och gott. Till huvudrätt valde jag som vanligt pasta (linguine) med blåmusslor, vongole, persilja etc. Det smakade mest smör och salt. Var fanns umamin, var fanns såsigheten, fiskigheten? Dränkt av saltet?

Resten av sällskapet var inte heller så nöjda med sin mat. Jag provsmakade en bit polenta som var torr och trist, inte alls som ngt jag kunnat föreställa mig utifrån Bufords beskrivning.

Trots detta propsade sällskapet på att betala typ 10 procent i dricks. Jag redovisade min ståndpunkt att dricks lämnar man bara om servicen varit väldigt bra och/eller om maten varit väldigt bra. Ingetdera var uppfyllt. Men jag var i minoritet. (Egentligen tycker jag att vi som gäster borde säga precis som det är, men VEM ORKAR? Inte jag i alla fall. Jag vaknade med ont i halsen i natt och har jobbat från 04.)

Ett jättestort vinglas som fylldes till 1/5 med vin kostade 110 kr. Jag vet inget om vin så jag ska nog inte uttala mig om det. Men ett vet jag - vem som inte kommer gå dit mer.

Kycklingburgaren på MCD

Jag valde grillad kyckling som på bilden. Inte helt dålig. Brödet och kycklingen kan kännas lite torra tillsammans (som reklamtjejen också ger intryck av att tycka när hon trycker i sig tuggorna medan tre män bortför hennes kille), men den senapsvinägrett-baserade såsen ger en bra syra som är saliverande. Tyvärr tillverkas ju burgaren så icke-kärleksfullt så att såsen ligger i en klump & skvalpar på det fattiga salladsbladet, så vissa tuggor blir för såsiga och vissa helt torra. Synd.

Recension: Steam

Bildkälla

Adress: St Eriksgatan 118
Priser: 8 dumplings för 60 kr, 25 kr för soppa/ris, 25 kr för vietnamesiska rullar m sås, påste (oolong som dock ej smakade oolong) ingår

I fredags käkade jag trevlig lunch som jag hämtat på Steam. Det var sällskapet som var trevligt, snarare än dumplingarna, måste jag tyvärr säga. Jag tycker det är lite tråkigt med stilrena och kliniska ställen, särskilt om de serverar asiatisk mat. Jag förknippar asiatisk mat med flottiga bord och skräp på betonggolv och ok, så behöver det inte heller vara, men lite den känslan - hellre en bra sylta än ett tjusigt, men halvbra ställe.

Dumplingarna var av wonton-sorten med tunna, maskinkavlade degplattor (tyvärr fabrikstillverkade, men det finns ju skitbra gulaktiga sådana att köpa på alla kinaaffärer, kanske är deras bleka plattor också bra, bara lite överångade) snarare än jiaozi-typen med handkavlade och tjockare degplattor. Problemet var att de var ångade, och då inte à la minute, utan de stod i ett litet glasskåp och de tunna kanterna hann bli lite stela och torra, för att inte tala om svala! Det är tillräckligt för att stryka Steam i min bok - dumplingar ska serveras rykande varma.

Jag valde nudelsoppa till, och om åtminstone den hade varit rykande varm så hade det varit ok, för jag hällde ner dumplingarna i soppan. Men nej, den var också ljummen. Jag tror att ägarna hämtat sin inspiration från Vietnam, där maten ofta kom in ljummen eller sval, förmodligen på grund av klimatet där. Men på den fantastiska krogen Highway4 där vi åt ett par gånger på kvällarna tillagades maten självklart vid beställning och var brännande varm när den kom upp på bordet. (Jag vet att namnet inte låter så betryggande, men åh, om ni någonsin åker dit så ät där, och ät deras fantastiska ofriterade vårrullar med fisk som man doppar i en brun sås med mkt wasabi).

Steam har dumplingar i olika smaker: klassikern fläsk, uppstickaren kyckling, must-have-varianten räkor samt måste-undvika-varianten lax. Fläsk och räka var godast. Lax var TA BORT! Ännu ett minus var att degen föll sönder, förmodligen på grund av alltför lång ångkokning. Plus förtorkning i väntan på köp.

Vi var där typ strax före 12, och de enda wrapsen som fanns kvar var lax och tofu. De var inte goda, i a f inte tofu. Det smakade typ ingenting. Och såsen Nouc Cham smakade inte heller gott. Nej, uppryckning krävs om Steam ska bli långvarig på den hårda Stockholmsscenen. Fast iofs, kan taskiga dussinkineser (jag har i en krönika jämfört kinakrogar med McDonalds, för de kopierar bara menyerna rakt av från varandra och byter ut loggan möjligen, ibland orkar de inte ens göra sig det besväret. Fråga mig, på vissa av våra krogar hade vi jättemånga olika sorters loggor: servetterna hade en, menyerna en annan, restaurangens markiser en tredje, restaurangskylten en fjärde... ok, jag överdriver lite, men ni fattar.) överleva, så kan nog Steam, oavsett kvalité.

Ronny gör det igen

Hur kan man annat än älska karln? Kristallklart formulerad text om en bok som handlar om den avgörande roll socialdemokratin spelat för demokratin as we know it. Läs hela.

Berman menar att forskare och politiker inte riktigt har insett den centrala roll som socialdemokratin spelat under en stor del av 1900-talet. Under första halvan var Europa den mest krigshärjade av alla kontinenter, under den andra den lugnaste och mest harmoniska. Hur var denna förändring möjlig?

En vanlig förklaring är att de totalitära rörelserna besegrades av en framgångsrik allians mellan demokrati och kapitalism, uppbackad av amerikanska vapen och ekonomisk hjälp. Det ligger en hel del i denna förklaring. Men den missar, som Berman ser det, den omständigheten att kapitalismen långt in på 1900-talet misstrodde demokratin, och vice versa. Den politiska kraft som i själva verket sammanförde demokratin med kapitalet var, menar Berman, socialdemokratin. Det är den som lotsat historien till dess "slut", för att använda ett uttryck från amerikansk samhällsdebatt. När därför moderaterna kallar sig det nya arbetarpartiet är det kanske inte bara en språklig gimmick. De har sett vart vinden blåser. Eller som Bo Rothstein uttrycker det i en artikel efter valet: sossarna föll, men deras politik segrade.

Mitt namn är tyvärr inte Ronny

Jag älskar Ronny Ambjörnsson. Läste hans bok Mitt förnamn är Ronny om sin klassresa och dyrkade både berättelsen och den kristallklara prosan. Tänk, en akademiker som skriver så man förstår och gläds. Här är en njutbar recension av Fichtelius bok om Persson.

Läget och Bolero

Dåligt: Jag har onti halsen och det känns konstigt i luftrören. Ser inte fram emot att jobba på fredag.

Bra: Jag ska få Ondskans biljett till Dolly Parton!

Recension: Alice Brax tipsade om Bolero, ett nyöppnat kafé mittemot Åhléns Citys stora klocka. Det är ett fantastiskt läge och stor lokal som vid första anblicken känns väldigt fräsch, men när Isse sa: "Det har ingen själ." började jag se skavankerna. Som att bakom de lösa långa ryggkuddarna är väggen omålad, kanter och lister är sunkiga redan. Och maten?
Jag letade efter mat. Mackor räknas inte som mat, tycker jag, så jag beställde det enda de verkade ha i matväg: sotad kyckling med bulgur etc. Allt smakade väldigt salt och var väldigt grovt och torrt i konsistensen. Jag gillar när en torr grej får sällskap av något lent och såsigt. Slutsats: Bolero är skitbra som mötesplats, men ät någon annanstans. Brasklapp: Vi var där på en söndag, kanske har de förträffliga luncher tillagade av en annan kock på vardagar.

ps. Hur frustrerande är det inte med en kort notis i helgens (eller förrförra helgens?) SvD om att "Just när vi vant oss vid Lavas ekologiska trerättersluncher istället för ärtsoppa på torsdagarna så slår de igen." Vadå trerätters ekologiska luncher på kaféet i Lava? Varför har jag missat det helt?