Mediekritik

Hittar via Ulrika Kärnborg ett samtal i ETC mellan Johan Ehrenberg och Maria-Pia Boethius. Jag kan tycka att de båda är lite ... överdrivna och dogmatiska, men det här håller jag fullständigt med om. Gör det varje dag i mitt jobb.

M-P: Vad jag ser är att de förstör varje djupare samtal. Radio, TV och tidningar gör det. Till exempel mellan könen. Det offentliga är bara fullt av ordvåld, språkvåld och polarisering.
J: Ännu ett jättebra ord: språkvåld. Debattörer får vara framme på scenen några minuter förutsatt att de använder språkvåld mot varandra. Det kan bli någon låtsaskonflikt som man kan göra till underhållning. Pelle smällde till Lena, Lena föll.
M-P: Känner du inte igen det?
J: Jo, två minuter i debattprogram. Jag vet precis att jag har två minuter på mig att säga någonting så träffande för motståndaren att den ska komma ut balans. Folk tänker att: ”Jag vet inte vad det är Johan vill berätta, men han gjorde att den andra verkade dum.”
M-P: Han har tryckt till honom, han vann.
J: Ja, och det finns inte ens en chans att få fram en enda åsikt. Det enda du kan få fram är att den andra har fel.
M-P: När man var i alla de där sofforna på den tiden jag ställde upp, kunde jag känna en fasansfull tomhet efteråt. Även om det hade varit tio minuter i TV. En djup blygsel över sig själv och mina tankar. För att jag hade förnedrat dem helt enkelt.
J: En skam?
M-P: Ja, en skam. Då ska man i själva verket tvärtom känna sig stolt för att man är efterfrågad. Men jag tycker det är tvärtom, man är efterfrågad för att de kan lita på att man gör det där som ska göras.
J: Du har slutat ställa upp i debattprogram?
M-P: Jag kan inte. Jag börjar tjuta av skratt. När man får ett samtal från såna här redaktioner så frågar de: ”Vad tycker du om det här?” Det är liksom den nya censuren. Man tar reda på vad folk tycker INNAN för att se om de passar… Och de fattar inte att det är en totalt genomförd censur som tv och radio ständigt kör med.
J: Du menar…
M-P: De frågar vad flera människor tycker sedan väljer de den som tycker det de redan har ritat upp.
J: Ett icke-samtal, redan regisserat?
M-P: Just det. Experter som är mediekåta vet ju vad de ska säga för att få vara med. Det är inte meningen att något ska berättas på något annat sätt.
J: Det du säger är att samtalet genom Mediatan är omöjligt?
M-P: Ja. Och det är meningen att det ska vara det och det säger jag också. Man slår sönder varje samtal. Jag menar, tänk om oerhört spännande egensinniga människor fick tala i lugn och ro och tala om en massa idéer om mänskligheten. Men det går inte längre för man har hittat på en koreografi. Och skyller på vad folk vill ha.
J: Ingen vet vad människor eller man själv vill lyssna på förrän man hör det. Man säger: ”Nej, men jag är inte intresserad av ekonomi.” Sen får man äntligen tala allvar med någon om det och så känner man ”Oj så spännande!” eller ”Jag bryr mig inte om balett” och så hamnar man plötsligt på en fantastisk föreställning. Det är ju en absurd tanke att man skulle veta vad man är intresserad av, egentligen.