Del i kakan åt mig tack

Jag och en kollega bekände för varandra igår att vi går upp och ner. Dvs båda har en dragning åt det manodepressiva hållet, fast när vi är maniska är vi liksom så som vi skulle vilja vara jämt: tycka att livet är underbart och spännande, vara snabbtänkt och finna människor mestadels intressanta. Tyvärr brukar jag bli så speedad och hjärnan gå så på högvarv att jag har svårt att sova då. Därför är det rätt bra med mina låga perioder så jag kan vila upp mig.

Med åldern har jag blivit bättre på att hantera mina humörsvängningar och accepterar alltmer att jag är som jag är. Så pass så att jag skulle kunna säga det till en kollega och dessutom få ett liknande förtroende tillbaka, det är verkligen nånting! (Gud, jag är så amerikaniserad i mitt språk...)

Apropå Elit-debatten vill jag bara säga Mustafa Can: Alltså, om Bard skriver som mejlinglistans credo att bara de som är fysiskt och mentalt perfekta får vara med, så måste man ju nånstans inse att det inte är på allvar, det är ju bara att kolla på hur Bard ser ut själv?! Pleeeeeeaaaasssse.

Andra bloggar om: Übermobbning, Elit, Alexander Bard