jazzkarriär nästa

Nu är det gjort. Och det gick över förväntan. Jag var lite nervös första låten, gjorde lite småmissar på alla tre, men i stort sett gick det ändå väldigt bra. Rösten tuppade inte en enda gång och jag spikade i princip alla toner. Ibland tycker jag att ju äldre jag blir, desto mer falskt sjunger jag. Min yngre röst var klar som källvatten.

Publiken var den lättaste tänkbara: snälla vithåriga tanter och farbröder från hembygdsföreningen. Jag och pianisten träffades där en halvtimme innan och drog igenom låtarna. Vi kom i otakt hela tiden på första låten In the still of the night och jag blev mer och mer nervös. Men sen ordnade det till sig när han spelade lite fortare.

Nästa låt var Always true to you darlin' in my fashion och då kände jag mig redan mycket tryggare. Glömde tyvärr en vers på slutet som handlar om herr Fritz från Milwaukee. Läs texten, den är väldigt rolig. "Cornered corn" är inte hälften så ekivokt som det låter, det betyder typ att ha monopol på majs.

Sen spelade pianisten själv en låt av en Cikoria(?) och sen avslutade vi med Everytime we say goodbye. Den gick också väldigt bra och jag kunde nästan känna något likt den förtrollning jag känt några gånger i min barndom när jag sjungit och hela rummet liksom bara håller andan.

Jag har en bräcklighet i rösten, det kanske gör sitt till också.

Puh, vad jag är glad att det är över. Samtidigt som det alltid ger mersmak att framträda när det går bra.

Jag var helt beredd på att göra bort mig, såsom jag gjorde på Kulturföreningens möte i biblan i somras. Men jag lever efter devisen att jag är för gammal för att inte göra bort mig. Den funkar.