Serier och annorlundaskap

Har lånat hem jättemånga böcker från Serieteket. Jag får ibland information-overload-panik, så där att jag plötsligt inser att det finns så himla mycket saker jag inte vet något om, ännu hemskare att det finns saker jag faktiskt är intresserad av, men ändå inte vet så mycket om.

När Serieteket låg på Kocksgatan gick jag dit en gång och lånade nån Sandman och nåt Bone-album, men tyckte egentligen de var rätt trista. Jag var överväldigad av känslan att: oj, här finns säkert jättemånga bra serier, men jag vet inte vilka de är.

Jo, Maus av Art Spiegelman läste jag under den här tiden.

Sen när Serieteket blev granne med Lava så trodde jag att jag skulle få ännu mindre anledning att gå dit eftersom det var längre bort från mina kvarter. Jag hade fel. Omedvetet (sort of) har jag gått dit och utforskat hyllorna där och rätt så regelbundet kånkat hem travar med böcker. Nu börjar jag snarare känna att deras hyllor inte är tillräckligt välfyllda för mig. Särskilt Realism-hyllorna är oroväckande glesa. Men det beror nog snarare på att de böckerna är mest populära.

Jag minns aldrig vad serietecknarna heter, men så sist jag var där fick jag tag på en bok som hette Sleep Walk and other stories som gjorde stort intryck på mig, för det var så häftiga korta historier med abrupta slut, ibland på bara en A4-sida, liksom utsnitt ur olika livsöden.

Imorse när jag klev upp 3.10 för att åka till jobbet såg jag att Svenskan hade en artikel om den serietecknaren. Han heter Adrian Tomine. Så idag har jag varit på Serieteket och lånat mer av honom.

Jag skulle själv vilja teckna en realistisk serie. Typiskt också, det där med realismen. Att man (jag) är så icke-originell. När alla ville jobba med media och plugga till journalist, visst var jag där och nosade också. När alla ville bo i innerstan, visst ville jag det med. När alla vill läsa realistiska serier, dammsuger jag Realism-hyllorna på Serieteket.

Jag tröstar mig med att jag är konstig på många andra sätt. Och att jag ju egentligen inte vill vara konstig. Det finns en sån stark motsättning i mig, att å ena sidan vara originell, å andra sidan vill jag inte avvika det minsta. Det är väl så att man (jag) skulle vilja avvika på ett bra sätt som gör att man väcker andras beundran. En fd pojkvän sa en gång: Varför bemöda sig om att göra intryck på folk överhuvudtaget? Det tyckte jag var en sån häpnadsväckande sak att säga. Tanken hade aldrig fallit mig in och hade nog aldrig gjort det om inte han sagt så. Det han sa har aldrig hjälpt mig eller förändrat mitt sätt att vara, men jag tänker på det ibland. Att man kan vara så olika.

En annan serietecknare jag kollar in är Jiro Taniguchi. Han finns bara översatt till franska på Serieteket, så jag borstar upp mina gymnasiefranska med hans verk, känns nyttigt och roligt, fast det är jävligt frustrerande att inte fatta vad man läser också...

Såg honom i en fransk dokumentär om manga på SVT för ett tag sen. Han appellerade till mig direkt. Har nu läst ett album av honom i serien Le journal de mon pere - la separation. Den handlar om nåt så prosaiskt som när huvudpersonens (det känns som att det är självbiografiskt, men jag vet inte) föräldrar skiljer sig. Man sliter sitt hår som modern medborgare av jämställdast-i-världen-Sverige, när man får sig till livs en skilsmässa där den femåriga pojken aldrig får träffa eller prata om sin mamma som skaffar sig ny man och unge.

Nu ska jag läsa Persepolis del 4 av Marjane Satrapi som jag inte tycker är så himla bra som recensenterna verkar tycka av de infällda citaten att döma. Persepolis-serien känns lite konstlös och endimensionell. Jag förmår inte läsa in särskilt många nyanser i de rätt så grova och uttryckslösa teckningarna. Men det är intressant att läsa en vardagsskildring från Iran.

Andra bloggar om: serier, Serieteket, konformism