Har just sett Guds stad. Den var otroligt snyggt gjord. Historien var rätt plågsam. Jag avskyr realistiskt våld (gillar däremot våldet i gamla kungfu-filmer, den teknik som används i Crouching Tiger och dess efterföljare är bara pinsam.). Borde inte se såna filmer alls. Gör skitont i mig när de dödar folk sådär urskillningslöst och som ingenting. (Särskilt plågsam var en scen där filmens huvudsakliga bov lät två små pojkar från gänget De små välja att bli skjutna i foten eller handen.) Samtidigt är det ett sätt att vara nära döden för mig som får mig att se mitt liv i ett nytt ljus. Uppskatta min egen situation så mycket mer.

Vi är så jävla lyckligt lottade här i Sverige! Tänk att folk har det såhär. Tänk att majoriteten av världens befolkning lever i någon variant av det filmen skildrade.

Det är så lätt att klaga på sin tillvaro, men efter en sån här film eller artikel så förstår man att man får vara glad över att ha någon hyfsad tillvaro alls.

Idag var tillvaron fantastisk. Lapade trädskugga i Rosendals trädgård, snackade om relationer och livet med en kinesisk killkompis som jag inte trodde jag kunde ha något större utbyte av, men han hade väldigt intressanta tankar och berättade om bl a sin barndom då han var mycket sjuklig. Lite proustskt. Sen anslöt sig den mongoliska tolken med sin kinesiska väninna.

Rosendal var full av vita medelklass-svenskar. Jämt när jag är där springer jag på mitt chokladbruna ex med kulturkoftestatus. Dock inte idag. Synd, för jag kände mig elegant i en svartvitblommig wrapklänning från, hör och häpna, – H&M Rowells.

Maten på kaféet är sådär. Jag åt en röktmakrill-sallad som var precis var det lät som. Tycker de kunde lagt i lite roligare grönisar än marinerade morötter, tomat, gurka, paprika och sallad. Rödbetsröran till var ok med sin milda smak, men tillförde inte så mycket som man kunnat hoppas.