bladet från munnen
Nu ska jag också vara modig. Jag har perioder av nedstämdhet då jag blir socialt obekväm, ängslig och ångestfylld, känner mig som världens sämsta och mest misslyckade person och bara vill ligga hemma och läsa=sova. Jag märker när jag skriver att jag inte alls vill berätta hur illa jag mår när det kommer till kritan. Men ni kanske kan föreställa er, om ni någonsin mått dåligt själva. Total energilöshet och stark rädsla för vardagliga situationer som att möta andra föräldrar på dagis, kollegor på jobbet, för att inte tala om chefer etc.
Det fungerar sådär att vara journalist och ha långa perioder av social fobi.
Tidigare när jag sökt hjälp hos husläkaren har jag bara fått lyckopiller utskrivna. Men förra veckan när jag ringde berättade han att de fått en psykolog och att hon har massa "skattningstester" som man får fylla i. När jag ringde psykologen sa jag att jag ville ha en diagnos. Hon verkade mycket häpen över detta, men bokade i alla fall in mig på en tid.
Idag var jag där. Jag fick berätta om mig och mina problem, och jag var ganska vältalig eftersom jag är inne i en bra period just nu. Sen är tiden strax slut, och hon säger i stort sett att jag verkar må bra just nu och att jag är välkommen att ringa henne igen när jag mår dåligt. Hon säger också att diagnoser oftast ställs som psykiatriska diagnoser. Jag tolkar det som att man måste vara väldigt illa däran för att få en psykiatrisk diagnos, men frågar om skattningstesterna. Hon säger ho, hum, du verkar vara frisk just nu så det är nog ingen idé.
Jag säger: Så en MS-sjuk person räknas som frisk så länge hon inte får en/ett(vad heter det?) skov?
Hon blir lite ställd och säger: Det hinner jag tyvärr inte svara på just nu.
- Du kan ju fundera på det, säger jag.
- ... Hejdå! Säger hon.
- Hej! Säger jag.
Vad kan jag säga? Hon var ingen som jag fick något förtroende för. Varför utbildar man sig till psykolog om man är så uppenbarligen olämpad för det? Och då är jag inte ens en särskilt sjuk person, hur skulle hon bemöta en ordentligt sjuk person? Hon är inte någon som jag skulle vilja träffa när jag mår dåligt. Knappt ens när jag mår bra.
Så jag får söka vidare.
Dessutom blev det ett telefongräl med syrran när jag kom hem. Inte kul. Ingen kul syrra och ingen kul förmiddag.
Det fungerar sådär att vara journalist och ha långa perioder av social fobi.
Tidigare när jag sökt hjälp hos husläkaren har jag bara fått lyckopiller utskrivna. Men förra veckan när jag ringde berättade han att de fått en psykolog och att hon har massa "skattningstester" som man får fylla i. När jag ringde psykologen sa jag att jag ville ha en diagnos. Hon verkade mycket häpen över detta, men bokade i alla fall in mig på en tid.
Idag var jag där. Jag fick berätta om mig och mina problem, och jag var ganska vältalig eftersom jag är inne i en bra period just nu. Sen är tiden strax slut, och hon säger i stort sett att jag verkar må bra just nu och att jag är välkommen att ringa henne igen när jag mår dåligt. Hon säger också att diagnoser oftast ställs som psykiatriska diagnoser. Jag tolkar det som att man måste vara väldigt illa däran för att få en psykiatrisk diagnos, men frågar om skattningstesterna. Hon säger ho, hum, du verkar vara frisk just nu så det är nog ingen idé.
Jag säger: Så en MS-sjuk person räknas som frisk så länge hon inte får en/ett(vad heter det?) skov?
Hon blir lite ställd och säger: Det hinner jag tyvärr inte svara på just nu.
- Du kan ju fundera på det, säger jag.
- ... Hejdå! Säger hon.
- Hej! Säger jag.
Vad kan jag säga? Hon var ingen som jag fick något förtroende för. Varför utbildar man sig till psykolog om man är så uppenbarligen olämpad för det? Och då är jag inte ens en särskilt sjuk person, hur skulle hon bemöta en ordentligt sjuk person? Hon är inte någon som jag skulle vilja träffa när jag mår dåligt. Knappt ens när jag mår bra.
Så jag får söka vidare.
Dessutom blev det ett telefongräl med syrran när jag kom hem. Inte kul. Ingen kul syrra och ingen kul förmiddag.
Labels: bemötande i vården, depression, nedstämdhet, social fobi
posted by Space babe at Friday, January 05, 2007
11 Comments:
Vad ledsen jag blir av att höra att du också blev behandlad på samma avfärdande sätt! Varje jävla gång, de gånger jag skramlat ihop tillräckligt med mod för att verkligen prata med en läkare, har det blivit likadant.
Jag tror att det har att göra med att man sitter där och försöker vara snäll och trevlig och behaglig. Nästa gång ska jag gå dit och vara smutsig och jävlig och gråta okontrollerat och bara ösa ur mig och skita i om jag är artig eller inte. Så man åtminstone får en remiss.
Massor av energi åt ditt håll!
Välkommen till gränslandet!
Jag vet PRECIS hur du mår.
(been there osv)
//Norman
Det har ju inte med den gastronomin jag är direktintresserad av att göra, trots det är det här senaste inlägget anledningen till att länkar till Dig. Djädrans moment 22 känsla. Nästa gång, säg att Du tänker ta livet av Dig då blir det ruljans.
Så bläddrade jag neråt och hittar både pad thai och mat från Hanoi.
Jag följer med ett tag i läsning.
Jag beklagar att du fått ett sådant bemötande!!! Det ska faktiskt inte vara så. Man ska inte få medicin utskrivet UTAN en diagnos.
Vad visade självskattningarna? Eller fick du inte ens göra någon? Det finns självskattningar på nätet. Tror du att du skulle orka göra en sån på egen hand?
Jag behövde aldrig kämpa för remisser och när det inte hände något bråkade husläkaren åt mig. Det är vad jag tycker är värst med att vara kroniskt sjuk, allt jävla krånglande ohc bråkande om småsaker.
Jag gjorde nyligen självskattningstester trots att jag är i förhållandevis god form för tillfället. Över lag räknas t ex depression inte som en psykisk sjukdom. Det är stämpeln psykisk sjukdom eller att vara psykiskt störd som hindrar folk från att söka hjälp. Att ha ångest är så fruktansvärt begränsande.
Måste man ha remisser till privatpraktiserade psykiatrer i Stockholm? Om inte kanske det är dags att söka upp en sån. Det betyder INTE att du är psykiskt sjuk men du behöver hjälp. En av de första frågorna i självskattningsformuläret för depression är om man behöver sova mer eller mindre f ö.
Många kramar!!!!!!
Du skrev unger china market och hongkong trading i m in blogg. CDet försvann under vägen verkar dt som. Kan Du skicka igen för det var klokt och informativt.
Hej igen, jag skrev ungefär såhär: Tack och roligt för att du länkar till mig trots att jag inte håller mig till ämnet!
Ville tipsa dig om kinaaffären Nordic Chines (sic) som ligger på Herkulesgatan, tvärgata till Drottninggatan.
Den plottriga kinaaffären på Ringvägen som Jessika undrar över heter Kina-Li och ägs av en familj från samma stad som jag, Hangzhou.
Jag är ute efter en mortel, så om du fotade mortlarna på China market ska jag dit illa kvickt.
Du verkar jättekunnig om asiatisk mat så jag ser fram emot att lära mig massor!
Jag har svarat Dig "hemma hos mig".
Emma: jag försökte strategi 2, "smutsig och jävlig och gråta okontrollerat och ösa ur mig" en gång just för att se om det skulle göra att jag fick ngn som helst hjälp. Men det gjorde bara att de avfärdade mig som galen hypokondriker, och lät bli att hjälpa mig iaf.
en tråkig grej till angående att inte få hjälp när man mår psykiskt dåligt: Jag har sökt hjälp i 13 år och nu har jag ääntligen fått hjälp. Så det tar "bara" 13 år. Bra va?!
Dessutom...de som är psykologer har inte tillräcklig kunskap om psykiska sjukdomar. Dom e som kuratorer. Så oftast står man där ensam o har en jävla tur om man får rätt hjälp.
önskar dig o alla andra med liknande svårigheter lycka till!
hej igen! Jo jag tänkte, du e ju mamma va? E de inte enormt jobbigt att må så där dåligt då o då o samtidigt ta hand om ett barn? Kan inte läkare fatta att de e extra viktigt då att du får hjälp?
Hör av dig!
Post a Comment
<< Home