Politiker + caesarsallad

Jag hade en diskussion med en journalistkollega om politiker. Hon lät också vänstervriden, precis som jag är. Men jag tror att jag är en ganska odogmatisk och öppen vänstermänniska som gärna lyssnar på vad högern har för tankar och idéer.

Hur som helst så var vi rörande överens om att de flesta borgerliga politiker vi träffat på varit av den äckligt självbelåtna typen med perfekt putsade fasader.

Inte för att jag inte träffat på en del jobbiga och otrevliga vänsterblocksmänniskor... Men ändå. De någorlunda sympatiska politiker jag träffat som jag minns, är vänster. (Jag har en väldigt vid definition av vänster nu, som inbegriper socialdemokraterna...)

Dock känns det ofta som (tyckte hon precis som jag) att de sympatiska vänstermänniskorna är fastlåsta i något slags klossig partikultur som gör att de får väldigt svårt att göra något av sina goda föresatser. Medan de borgerliga däremot känns helt lätta på foten och kan hitta på vad fan som helst, på gott och ont. Kanske beror det på att vänsterblocket varit i regeringsställning så länge, de kan liksom inte hitta på vad fan som helst, för det går direkt emot deras egen sedan länge förda politik, medan de borgerliga går fram som ångvältar nu och passar på att genomföra tusen olika ändringar under mandatperioden, för de kommer ändå inte att få behålla makten vid nästa val.

Eftersom detta är en matblogg: Idag har jag ätit caesarsallad på Sandys med Staffan B. Det var mkt trevligt och ganska gott faktiskt. Dressingen var en av de bättre jag fått, och då har jag ändå käkat dyra caesarsallader på Rolfs kök och restaurang J i Nacka Strand. Staffan och jag tyckte båda att det var synd att salladen var så kylskåpskall, men ännu sämre att kycklingen också var det. Dessutom borde dressingbyttan vara dubbelt så stor för att räcka till hela salladen. Be om en extra om ni tar med er!