Depp

Vidrig dag på jobbet igår. Magen full av panik och rädsla för att göra fel, prioritera fel, ställa fel frågor. Kastade i mig lunch. Borde jag ha köpt en macka och ätit den på vägen? En felprioritering och tiden är ute.
Och så hela tiden den gnagande frågan - vad spelar allt egentligen för roll? I morgon en ny dag, ett nytt inslag, som ingen minns.

Tror jag är lite deppad.

bladet från munnen

Nu ska jag också vara modig. Jag har perioder av nedstämdhet då jag blir socialt obekväm, ängslig och ångestfylld, känner mig som världens sämsta och mest misslyckade person och bara vill ligga hemma och läsa=sova. Jag märker när jag skriver att jag inte alls vill berätta hur illa jag mår när det kommer till kritan. Men ni kanske kan föreställa er, om ni någonsin mått dåligt själva. Total energilöshet och stark rädsla för vardagliga situationer som att möta andra föräldrar på dagis, kollegor på jobbet, för att inte tala om chefer etc.

Det fungerar sådär att vara journalist och ha långa perioder av social fobi.

Tidigare när jag sökt hjälp hos husläkaren har jag bara fått lyckopiller utskrivna. Men förra veckan när jag ringde berättade han att de fått en psykolog och att hon har massa "skattningstester" som man får fylla i. När jag ringde psykologen sa jag att jag ville ha en diagnos. Hon verkade mycket häpen över detta, men bokade i alla fall in mig på en tid.

Idag var jag där. Jag fick berätta om mig och mina problem, och jag var ganska vältalig eftersom jag är inne i en bra period just nu. Sen är tiden strax slut, och hon säger i stort sett att jag verkar må bra just nu och att jag är välkommen att ringa henne igen när jag mår dåligt. Hon säger också att diagnoser oftast ställs som psykiatriska diagnoser. Jag tolkar det som att man måste vara väldigt illa däran för att få en psykiatrisk diagnos, men frågar om skattningstesterna. Hon säger ho, hum, du verkar vara frisk just nu så det är nog ingen idé.

Jag säger: Så en MS-sjuk person räknas som frisk så länge hon inte får en/ett(vad heter det?) skov?
Hon blir lite ställd och säger: Det hinner jag tyvärr inte svara på just nu.
- Du kan ju fundera på det, säger jag.
- ... Hejdå! Säger hon.
- Hej! Säger jag.

Vad kan jag säga? Hon var ingen som jag fick något förtroende för. Varför utbildar man sig till psykolog om man är så uppenbarligen olämpad för det? Och då är jag inte ens en särskilt sjuk person, hur skulle hon bemöta en ordentligt sjuk person? Hon är inte någon som jag skulle vilja träffa när jag mår dåligt. Knappt ens när jag mår bra.

Så jag får söka vidare.

Dessutom blev det ett telefongräl med syrran när jag kom hem. Inte kul. Ingen kul syrra och ingen kul förmiddag.