Konst i familjen!

AAAAAAAAAAHHHHHH! Min snygge, duktige svåger Peter Köhler ställer ut på galleri Magnus Karlsson!!!!!!!! 15 - 17 feb, kort som fan, men gå dit och KÖÖÖÖP gärna också!!! Adress Fredsg 12
Öppettider:
Fre 15 feb 12-19
Lör 15 feb 12-20
Sön 17 feb 12-18
Träffade förresten konstnären Monika Marklinger för ett tag sen och hon sa att min svåger är en av de bästa bildkonstnärerna hon vet i Sverige. När jag frågade vad som var så bra med hans tavlor, för själv är jag mest lutad åt föreställande konst och har väldigt svårt för att förstå och uppskatta abstrakta motiv, då sa hon att det är väldigt svårt att beskriva varför man gillar nåt eller varför det är bra, men att hans tavlor är vackra, intressanta och nyskapande! Hon sa också att många amatörer gärna vill "förstå" konst. Och att när de målar så har de en bild inom sig som de försöker föra över på duken, men hon menar att om man har målat ett tag så funkar det inte så längre, utan då bara följer man en process som man många gånger inte planerat eller tänkt ut, och därför är det ganska meningslöst att fråga vissa konstnärer "hur har du tänkt här?" eller "vad är det för tema" osv.

Jag kan säga att jag är definitivt en amatör. Fast jag tror att det kan vara helt olika tillvägagångssätt, det behöver liksom inte vara av sämre kvalitet. T ex John Currin som Jenny uppmärksammade mig på verkar ju ha väldigt planerade bilder, men inte är det sämre konst.

Fick för övrigt Monikas katalog som verkar jätterolig och som jag ska lusläsa snart.
EFTERLYSNING! Jag och mina ateljévänner har åkt ut ur våra 25 kvm i andrahand vid Hornstull. En av oss har fått 1:a-handskontrakt i Älvsjö och två av oss är ute efter en lämplig lokal. Den behöver inte vara så stor, 15 kvm räcker. Och vi gör inte mkt väsen av oss och har inte så mkt prylar.

kvinnor och barn först

Åh, vad det är härligt att vara rätt i skallen igen. Dvs så där lite orealistiskt förhoppningsfull inför livet. I torsdags på bloggträffen kände jag mig skitspänd till mitt andra glas vin sakta vred runt läget i hjärnan till "on".

I en DN-text av Ulrika Kärnborg tror jag, läste jag att den viktigaste uppgiften för föräldrar är att ge sina barn lust att leva. Det tyckte jag var en väldigt klok målsättning, som man kanske lätt förbiser trots eller på grund av dess självklarhet.

I mina låga stunder plågas jag just av olust till livet. Som tur är plågas jag aldrig så mycket att jag hellre skulle välja alternativet.

Såg slutet på dokumentären om Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald. Tyckte hon var lite konstig som mådde så dåligt trots att hon hade en framgångsrik man som älskade henne, som stöttade hennes konstnärskap (han fixade en utställning åt henne på Konsthögskolan där han undervisade) och kunde fara till Paris som hon ville.

Så i lördags em hörde jag en radiodokumentär om samma par. Det lästes högt ur brev de skrivit till varandra. Det framkom att Isaac i stort sett lämnade familjen när sonen Ivan var 6 år och sen var mer eller mindre borta i typ 14 år. Till en början var hans brev passionerade. Hon var orolig för ransoneringar vid krigstid, hade svårt att få tag på mat. Han bad henne slösa ("köp smör och bre tjockt på brödet, om så varje tugga skulle kosta 100 kronor!"), skaffa hur många hjälpredor hon ville för att kunna måla, hon räknar upp alla räkningar hon betalt och pengarna som snart är slut. Han säger att han längtar efter att kyssa hennes bröst, hon ber honom komma hem snart.

Efter några år ändrar breven karaktär. Sen kommer en annan brevläserska in. Ida Spanner, en danska. Hon vill ha Isaacs barn.

Sigrid flyttar till Paris med Ivan för att Isaac ska kunna vara hemma mer, då börjar han istället tillbringa sin tid i Stockholm. En modejournalist från Sverige, Bojan, har också en affär med Isaac.

När Ivan är nästan vuxen är Sigrid nästan slut som människa. Hon säger i ett brev att "jag kan inte vara den mumie du vill göra mig till".

Jag fattar inte varför hon inte lämnade honom. Men hon var född 1885. Hon hade fått skitkritik för sina egna tavlor. Hon hade ett barn att ta hand om. Han hade framgång och sålde tavlor. Hon älskade honom. Han sa att han älskade henne. Jag förstår att det måste ha krävts nära omänskliga krafter att välja att bli ensamstående med barn då.

När hon återigen flyttade efter Isaac tillbaka till Stockholm fick han henne inlagd på Beckomberga i 8 månader. Under den tiden blev hon katatonisk.

Jag vet att jag inte har hela bilden efter två halva dokumentärer. Men plötsligt känns inte hennes sinnessjukdom så obegriplig.

Jag är så glad att jag lever i denna tid, när det inte anses helt självklart att man ska vara glad och nöjd över att bli försörjd, utan egen tid och egna kanaler till uttryck och bekräftelse som kvinna.

Jag är glad att jag är så pass självisk och egotrippad att jag tar det som ren förolämpning när jag får ta det största praktiska ansvaret för vår dotter. Min man är mycket mera lämplig för det ändamålet. Jag har redan tagit på mig det största ansvaret rent psykiskt. Det ska jag försöka jobba bort.

Äntligen äkta gnocchi

Igår åt jag för första gången gnocchi som de ska smaka. Jag är ofta helt tvärsäker på min smak när det gäller mat. Jag är inte så bra på att beskriva mat, men jag vet hur GOD mat ska smaka.

(Uppdatering: Vad försöker jag egentligen säga här? Jo, nåt i stil med att ibland vet man när man kommer att gillar nåt redan innan man upplevt det, som att redan innan jag hört Ella Fitzgerald så visste jag, utifrån sammanhangen hon nämndes i, utifrån den runda, men ändå harmoniskt spretiga klangen av hennes namn, att jag skulle älska henne. Sen bad jag att få lyssna på henne på Kulturhusets bibliotek en gång, och det lät skitkonstigt, de måste ha satt i fel platta. Den verkliga förälskelsen dröjde tills jag köpte en egen skiva med henne, the Cole Porter Songbook disc 1.)

Har ätit många saker som kallats gnocchi, men igår, på Modernas restaurang, åt jag fantastiskt god gnocchi - den var blancherad (tror jag det heter när ngt får koka jättekort stund, enligt kocken skulle man lägga i den i kokande vatten och ta upp den direkt när den flutit upp till ytan) och sedan stekt i smör med likaledes blancherade broccolibuketter och en och annan bladspenat tror jag. Kanske lite vitlök. Hur som helst, det var skitgott! Med valnötter, rödlök, mer bladspenat och grönmögelost. Lite olja och kanske en smula vinäger, salt och svartpeppar.

Enligt personalen hade man bara köpt färsk gnocchi, men jag har köpt färsk gnocchi, och det smakade inte såhär. Skillnaden ligger framför allt i konsistensen. Vet inte om jag kanske kokat gnocchin för länge tidigare. Jag hade kunnat svära på att de gjort den själv, men det hade de alltså inte. Endast 79 kr, dessutom.

Karin Mamma

Bildkälla
Var på Moderna idag med Maria B och Jack och såg Karin Mamma. Slogs av att de flesta (alla?) konstnärer som är uppburna idag gör väldigt dekorativa tavlor; Karin Mamma, Linn Fernström, han som ställde ut på Magnus Karlsson, en annan som målade oljemålningar t ex av Hamngatan fast som genom ett smutsrandigt fönster (just en tavla av honom har jag sett i en korridor i Stadshuset nyligen), m fl. Kanske ser jag dem så bara för att jag fastnat för det draget hos dem.

Hur som helst. Att se målningar får mig att vilja måla. Att höra folk sjunga får mig att vilja sjunga. Här är en f d arbetskamrat som ger ut en skiva. Jag är jätteglad för hennes skull! Hon är duktig! En gång spelade hon två låtar på en av våra fester. Det var grymt. Jag var förstummad. Hon var inte bara skitduktig på vårt jobb, hon var dessutom en djävel på gitarr och sång, OCH sångskrivande. Snacka om prestationsångest för mig, men jag har kommit över det. Tror jag. Snygg är hon också.

Kompis ställer ut i Seattle

Och så kan jag inte gå. Fan också. Gå och titta. Jag tycker det ser lite smått ut.

Jag kanske får hyra in mig i en atelje till 1 juli! Yippiii! Nu gäller det bara att lägga till lite saker i min firmas innehållsdeklaration och hoppas få dra av kostnader för färg etc.

Ha ni gamla inredningstidningar/glassiga magasin/fotoböcker ni inte vill ha? Skänk till mig.

Lunch m "konst"

Usch, vad allt känns meningslöst.

Då har jag ändå haft en trevlig lunch på Mornington med Jenny och Tommy. Såg massa kändisar där. Bl a konstexperten i Antikrundan som var den som berättade om luncherna här. Åt en grillad fläskhare som var helt ok. Fick be om potatis igen, två gånger, ändå blev jag inte riktigt mätt. Hur fan blir folk mätta på GI?

Gick på Sophie Tottie på Liljevalchs med Jenny. Tyckte det var deprimerande innehållslöst. Ville stjäla ett par hörlurar för att få lite valuta för mina 70 pix. Avstod.