En matbloggares bekännelser

Skålen överst till vänster har innehållit gurkbitar, ni ser fortfarande lite hackade bitar vitlök flyta omkring. Skålen nederst till vänster innehåller den sås som ni också ser en klick av på den stora tallriken. Det enda som finns kvar av wokad spetskål är en liten grön flaga lite ovanför bildens mitt.

Ibland kan jag komma på mig själv med att tänka: Men är jag verkligen allvarlig? Sitter jag och tänker på mat igen? Sitter jag och surfar efter goda recept igen? Skriver jag en recension på en krog igen? När världen brinner osv.

Men jo. Jag är allvarlig. Mat är skitviktigt för mig. Och jag kan inte fatta att det finns folk för vilka fotboll eller balett är lika viktigt som mat är för mig. Men ibland kan jag dock känna mig som en fuskare, för det finns folk som tar maten och matbloggandet på större allvar än jag. Men jag är världens allvarligaste när det gäller att äta maten.

Jag älskar när jag har rester i kylen. Som idag. I söndags gjorde jag Lagers fantastiska kokta kyckling med underbar sås och stekte lite spetskål till (samma sak som jag gör med färsk vitkål, min favoritprimör: strimla, hetta upp olja och stek tills den är god, glöm ej salta). Då blev det lite strimlad kål kvar som jag nu stekte upp och hade till lite kyckling igen, dessutom hade jag lite gurkbitar i vinäger (banka på en gurka med ett knivskaft, skär i 1,5 cm tjocka bitar, ha i salt, sesamolja, vinäger (kinesisk eller rödvins-), hackad vitlök, socker) från i helgen, så det blev en strålande lunch.

Efter att ha blivit någorlunda mätt inser jag att jag borde fotat. Men nu har jag bestämt mig för att muta in en egen liten nisch inom matbloggeriet - nämligen att alltid fota halvätna måltider. Det har ni väl inte sett på matbloggar förr? Det passar mig som hand i handske, då jag aldrig kommer på tanken att fota innan jag ätit mig ohungrig. Till skillnad från vissa andra, då ra.

Ska jag vara helt ärlig så bryr jag mig inte så mkt om hur maten ser ut. Visst, är den vackert upplagd kan jag uppskatta det. Men en aldrig så vacker uppläggning betyder noll om maten inte smakar gott. Snarare är det värre, förväntningarna byts i ännu större besvikelse när mat ser gott ut men inte är det. Undrar om det motsatta förhållandet funkar också - att mat som inte ser gott ut blir ännu godare om den är det.

Min värsta tanke är den att jag inte äter gott. T ex att jag fått allt om bakfoten när det gäller, säg, sparris. Att jag egentligen aldrig ätit god sparris. Egentligen. Men igår åt jag sparris för 15 kr knippet från ICA, som legat i kylen i minst fyra dagar. Jag åt den lätt kokt med smör och ett par droppar citron. Den var god. Men kanske kommer jag smaka en ännu godare sparris. Nån gång. Kanske i Tyskland. Eller Frankrike. Låt oss hoppas.