middagar den senaste tiden

Vi brukade ha stora fester. Egentligen var det min man som brukade ha stora fester. Mig veterligen hade jag iofs två stora fester, minst, på egen hand innan jag träffade honom, men han orkade ha dem typ två gånger om året. Då kokade han stora grytor och gjorde kladdkakor och ofta ännu en rätt som vickning. En gång orkade jag inte vara med på festen, då åkte jag hem till min syrra och vi lagade skitgoda jätteräkor med vitlök, vitpeppar och salt. En rätt som vi aldrig lyckats återskapa. Vi torrstekte den på nåt sätt.

Hursomhelst, de där festerna blev lite rutinmässiga tillslut och det kom ganska lite folk, så nu bestämde vi oss för att ha många middagar istället, och det har vi faktiskt lyckats med. Nu under hösten har vi säkert haft 5-6 middagar med folk vi känt att vi försummat eller verkligen velat träffa.

Nu i veckan hade vi t ex sonens gudfar och hans tjej. Jag lyckades, trots att jag var helt oinspirerad, laga jättegoda tunna revbensspjäll. Jag tog ett recept från Icas Buffé som jag tidigare rekommenderat syrran, men halverade sirapsmängden och använde delvis kinesisk soja. De blev så himla goda! Men tyvärr hade jag handlat för lite revbensspjäll så jag är rädd att gästerna inte blev riktigt mätta. Bara för att tillfredsställa mitt eget sug så var jag tvungen att köpa jättemycket dagen därpå för att göra så mycket så jag riktigt skulle få nog av det. Och det fick jag, för jag hade i lite för mycket sirap och lite för lite soja den här gången, så de blev inte riktigt så där goda salta och lite karamelliga, utan för sockriga i smaken.

I söndags hade vi Ondskan och Daddy Fool här. Daddyn medförde dessutom ämnet för sin blogg, påpekade maken. Vi åt musslor som man verkligen bör äta oftare, därför att det inte är en hotad art och därför att de är så goda! Vi använde ett recept från Under valnötsträdet av Anna och Fanny Bergenström. Det blir så himla gott! Receptet innehåller vitt vin och framför allt, en kula av smör och mjöl som förutom den redande egenskapen även ger musslorna och spadet en mycket mildare smak. Dessutom så ska man också ha i rikligt med hackad slätbladig persilja, som blir så himla gott när det kokat mjukt. Det blir som en väldigt smaklig bladgrönsak då, nästan lite spenatig fast godare, och inte bara ett kryddgrönt som mest finns där för syns skull. Bland det som är så fantastiskt med receptet är att det inte innehåller något salt, men det blir precis lagom salt och mustigt ändå. Sen ska man ha i färsk chili, men det brukar vi hoppa över för barnens skull.

Ondskan var förtjusande snygg och rolig som alltid, Daddy Fool (som också var vanemässigt charmig och rolig) retades lite med henne genom att slänga fram brandfacklan: Är inte katter mer intelligenta än hundar? Men hon argumenterade väl för att att så faktiskt inte är fallet. Den enda aspekt som jag kan tycka är lite kontraproduktiv hos hundar är det här med att de kan mumsa i sig vad som helst, medan katter ratar det som de inte tål, tycks det. Vi åt också en god yogurtröra, även den hämtad från Buffé, som var kryddad med saffran, kummin, socker och toppad med hackade pistagenötter. Men jag måste ha valt fel yogurt (10 procentig grekisk) för den var för sur.

En sak som Daddy Fool sa förskräckte mig. Daddy Fools fru Lilla E vågar inte bjuda oss på middag därför att jag är en sån sträng ätare. Och Ondskan fyllde i att: Nä, det vågar hon inte heller. Jag förklarade för dem, och jag förklarar för er nu, att jag naturligtvis bara är tacksam för den mat som jag bjuds på! När man är hemma hos någon som lagar mat åt en så finns det ju så mycket andra värden, maten kan ju direkt bli sekundär och inte alls ha någon betydelse för hur trevligt man har det och hur bra man trivs tillsammans. Men till restauranger går man ju för att äta, människorna där har som uppgift att laga mat och jag betalar (ofta dyrt) för maten, så där är det faktiskt en helt annan sak.

Nu ikväll har vi haft Vinlusen på middag. Han är på kort visit i hemlandet och lyckades klämma in oss i sitt pressade schema. Jag hade bestämt att vi skulle äta Gorme Sabzi, så det gjorde vi. Jag var i stan för att öva in Your Song inför ett bröllop vi är bjudna på på nyårsafton. Jag har blivit ombedd att sjunga och jag är otroligt hedrad och ofattbart bajsnödig av nervositet. En proffsviolinist som också är god vän med bruden skulle kompa mig, men jag tror jag har avstyrt det nu så att jag får pianokomp istället. Tyckte det blev så skrikig och gnälligt med fiol. Den låter oerhört vackert där den passar, men en pianoballad av Elton John - nej, det funkade inte riktigt. Så nu återstår det bara för mig att meddela proffsviolinisten, som är en helt underbar man med en fantastisk våning och en ännu härligare personlighet, han är som en blandning av Billy Crystal och Woody Allen. Jag vill att han ska bli min splitternya killkompis.

Jag måste vara på gott humör eftersom jag tycker alla människor är så underbara just nu.

Jo, jag var i stan, så jag messade maken kl 16 och hoppades att han satt igång maten. Han skulle precis göra det. Mötte honom i porten när han skulle hämta lillan och kom upp till en löddrig kastrull med kokt lamm och bönor. Satte igång att steka hackad lök med gurkmeja, sen stekte jag potatis också, och sen kom Vinlusen och maken hem med barn, så då tog maken över. Jag befarade att grytan skulle smaka för mycket kofta, men den gjorde faktiskt inte det. Lillan åt nådigt köttbitarna sedan jag doppat dem i en liten skål med vatten så att alla grönsaksslamsor sköljdes bort. Det var faktiskt hennes egen idé, inte illa. Det var jätte, jättemysigt att ha Vinlusen här. Jag är såå glad att jag började blogga så att jag träffat honom och Ondskan och en massa andra trevliga människor.

kvinnor och barn först

Åh, vad det är härligt att vara rätt i skallen igen. Dvs så där lite orealistiskt förhoppningsfull inför livet. I torsdags på bloggträffen kände jag mig skitspänd till mitt andra glas vin sakta vred runt läget i hjärnan till "on".

I en DN-text av Ulrika Kärnborg tror jag, läste jag att den viktigaste uppgiften för föräldrar är att ge sina barn lust att leva. Det tyckte jag var en väldigt klok målsättning, som man kanske lätt förbiser trots eller på grund av dess självklarhet.

I mina låga stunder plågas jag just av olust till livet. Som tur är plågas jag aldrig så mycket att jag hellre skulle välja alternativet.

Såg slutet på dokumentären om Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald. Tyckte hon var lite konstig som mådde så dåligt trots att hon hade en framgångsrik man som älskade henne, som stöttade hennes konstnärskap (han fixade en utställning åt henne på Konsthögskolan där han undervisade) och kunde fara till Paris som hon ville.

Så i lördags em hörde jag en radiodokumentär om samma par. Det lästes högt ur brev de skrivit till varandra. Det framkom att Isaac i stort sett lämnade familjen när sonen Ivan var 6 år och sen var mer eller mindre borta i typ 14 år. Till en början var hans brev passionerade. Hon var orolig för ransoneringar vid krigstid, hade svårt att få tag på mat. Han bad henne slösa ("köp smör och bre tjockt på brödet, om så varje tugga skulle kosta 100 kronor!"), skaffa hur många hjälpredor hon ville för att kunna måla, hon räknar upp alla räkningar hon betalt och pengarna som snart är slut. Han säger att han längtar efter att kyssa hennes bröst, hon ber honom komma hem snart.

Efter några år ändrar breven karaktär. Sen kommer en annan brevläserska in. Ida Spanner, en danska. Hon vill ha Isaacs barn.

Sigrid flyttar till Paris med Ivan för att Isaac ska kunna vara hemma mer, då börjar han istället tillbringa sin tid i Stockholm. En modejournalist från Sverige, Bojan, har också en affär med Isaac.

När Ivan är nästan vuxen är Sigrid nästan slut som människa. Hon säger i ett brev att "jag kan inte vara den mumie du vill göra mig till".

Jag fattar inte varför hon inte lämnade honom. Men hon var född 1885. Hon hade fått skitkritik för sina egna tavlor. Hon hade ett barn att ta hand om. Han hade framgång och sålde tavlor. Hon älskade honom. Han sa att han älskade henne. Jag förstår att det måste ha krävts nära omänskliga krafter att välja att bli ensamstående med barn då.

När hon återigen flyttade efter Isaac tillbaka till Stockholm fick han henne inlagd på Beckomberga i 8 månader. Under den tiden blev hon katatonisk.

Jag vet att jag inte har hela bilden efter två halva dokumentärer. Men plötsligt känns inte hennes sinnessjukdom så obegriplig.

Jag är så glad att jag lever i denna tid, när det inte anses helt självklart att man ska vara glad och nöjd över att bli försörjd, utan egen tid och egna kanaler till uttryck och bekräftelse som kvinna.

Jag är glad att jag är så pass självisk och egotrippad att jag tar det som ren förolämpning när jag får ta det största praktiska ansvaret för vår dotter. Min man är mycket mera lämplig för det ändamålet. Jag har redan tagit på mig det största ansvaret rent psykiskt. Det ska jag försöka jobba bort.

MUP

Hade så mycket att skriva när jag var på väg hem från jobbet, men nu känns allt rätt blankt och onödigt.

Läste en bra text av Kerstin Gezelius i DN, kollar när Frank Zappa diskuterar censur på CNN hos Isobel, läser en intervju med Maria Blom (läste fel på den senaste föreställning hon sett, tänkte "julka-baret" vad är det? Nåt skämt om pulka? Men det heter väl ändå "baren"?) och tycker att hon verkar mkt sympatisk, dock är jag inte lika förtjust i hennes kompis Malin Cederbladh. Tycker (bl a) hon har alldeles för stirriga ögon. Och samma röstläge (gällt) hela tiden. Och rent allmän rätt medioker skådis. Och nu skulle jag kunna utveckla det jag tänkt om att jag är en mycket (bl a) utseendefixerad person, men jag tror jag ska lämna det därhän, eller ska jag, ja, jo, för det är tre länkar jag måste fixa däruppe, men ok, fan...

Ja, jag är alltså en Mycket Utseendefixerad Person (hädanefter MUP). Jag är väldigt medveten om det, och jag försöker att komma bort ifrån det. Men ibland så hinner det ifatt mig. T ex så tänkte jag idag (och det har väl hänt ett par ggr förr): undrar om jag missar massa chanser till ex v jobb för att jag inte orkar sminka mig och se bra ut hela tiden? För jag vet ju att sätter jag på mig mitt fejs så blir jag helt automagiskt lite intressantare åtminstone för mig själv, fast - nä, ibland hjälper inte ens fejset.

Men hursom. Jag bara undrar om folk behöver få se mig sminkad oftare på jobbet, så att de kan hysa lite störe tilltro till min förmåga. Fast, egentligen så tror jag väl inte att det skulle hjälpa. Det som skulle kunna hjälpa är att jag börjar bli lite tuffare och ta för mig mera, något jag är fruktansvärt dålig på. Det är bl a det som gör Blom så sympatisk för mig, att hon säger sig vara mesig men ändå kommit nånstans och gör det hon vill bara genom att omge sig med snälla människor.

Undrar hur man lär känna snälla människor som dessutom har makt? Kanske genom att själv vara ganska driftig. Jag tror att människor med makt blir snälla när de ser att man är driftig. Jag är inte särskilt driftig. Har inte varit hittills i alla fall...Om det är meningarna naturligtvis delade. (Säg nåt som inte är det. Min nästipp, möjligen. Efter noggrann undersökning: jo, den verkar delad. Men min haka är absolut inte delad!)

En av de stora insikter jag trodde mig ha kommit fram till som 30+åring var ju att skönhet verkligen är ett relativt begrepp (fluktuerar bl a med mängden smink i ansiktet på och avståndet till skönheten). Jag önskar att jag kunde skrika ut det budskapet till alla unga tjejer som oroar sig för att inte duga, eller som slösar för mkt energi på sina yttre - strunt i det! Om några år kommer ni ändå att förtorka.

Fast nä, låt dem riktigt bada i ansiktsvårdsprodukter och sminkattiraljer, för det är en fas vi alla ska igenom, och låt dem tro att det varma skimret på deras kind kommer från den där krämen från MAC och inte från ungdomens vår som sipprar ur dem as we speak.