Passionsspel a k a fullständig helkadens

Jag spelar fortfarande piano som besatt. Kan inte låta bli. Har ju drömt om att äga ett piano i hela mitt liv. Borde ha noterat (inte försent än) dagen då jag fick mitt piano hitforslat. Det var underbart. Nån gång i dec måste det ha varit. Det är en Yamaha från 1983 (de bästa begagnade Yamaha-pianona ska vara max 25 år gamla, läste jag nånstans, men det här är verkligen inte dåligt det heller), i alla fall så kom det i den förre ägarens familjs ägo då.

Han var en slick rynkig man med stekar-feeling. Vi mötte honom en kväll vid Drottningholms slott och sen fick vi följa honom ut på kringelikrokiga vägar på Lovön och där i ett stort hus stod pianot. Han sa att han skulle låta riva huset (som var hans "sommarhus") och bygga sig ett nytt. Han hade en kompis med sig som var musiker, trummis egentligen. Jag försökte plinka min "Skärgårdsdoktorn" på pianot, men kompisen satte sig och spelade värsta jazzimprovisationen eller nåt jazzigt komp, så jag kände mig lite blek.

I Blocket-annonsen hade det stått: "Yamaha i nyskick." Jämfört med de pianon som bortskänktes som framstod den så klart som astronomiskt dyr - 9 500 kr (inkl transport), men åh, den är värd varenda krona. Jag är så nöjd med klangen och med anslaget, som jag tyckte var lite för tungt till en början, men sen sa min pianofröken att det var bra, så nu är det hur bra som helst. Jag hade varit inne på Nordiska pianofabriken, Östlind och Almquist, Malmsjö etc. Men så visade mig fröken vilken skillnad på klang det var mellan Yamaha och Malmsjö-pianona som hon undervisar på, och då beslutade jag att Yamaha måste det bli.

Jag älskar den mittersta pedalen som gör så att pianot blir så tyst så tyst så det knappt hörs. Perfekt för att spela på kvällar när barnen gått till sängs, eller när dottern tittar på tv utan hörlurarna för tv:ns hörlursuttag har fuckat ur.

Jag har kanske sex låtar på min repertoar nu. Jag kan Skärgårdsdoktorn, You'll find me, Elephant Blues, Roaring Roundabout, Winterwind (etyd), Nu tändas tusen (tvåhändigt!), jag kan kompa till Blinka lilla, och ett komp som heter "rörig kastrull", typ. Håller på att öva in en boogie plus en jättevacker etyd som påminner om temat i Elvira Madigan, så maken irriterar sig på den.

Min pianofröken är förresten ett kapitel för sig. Hon kommer ursprungligen från Baltikum och är totalt opedagogisk. Slänger sig med termer som "kadens", "dominantackord" och "tonika" och "fullständig helkadens" och när jag ser ut som ett frågetecken så viftar hon bara i ansiktet på mig och säger "jA, jA, det kommer, det kommer". Eller så förklarar hon jättesnabbt och sen ser hon på mig som om allt borde vara fullständigt glasklart.

Allt detta är helt ok, eftersom hon tycker att jag är en fantastisk elev. Jag KAN läxorna när jag kommer. Ingen nybörjare hon träffat har spelat som jag, säger hon. Hehe, de kanske inte jobbat halvtid och tillbringat merparten av sina lediga dagar med att spela i stället för att försöka hitta frilansuppdrag.

Hon är befriande osentimental också och fnyser åt sina svenska elever som sjåpar sig. En elev hade just bytt pianolärare och mamman hade sagt till fröken att "han tycker det är lite jobbigt".
- Ha, jobbigt, sa fröken (i förtroende till mig, inte ens hon är så indiskret. Tror jag.). Antingen vill han spela piano, eller vill han inte. Det är bara att bestämma sig!

Hon kommer hit på onsdagkvällar och undervisar dottern. Vi bjuder henne på te med sylt och hon säger "ni skämmer bort mig".

(OBS! Jag hoppas inte hon råkar läsa detta och blir upprörd, för summa summarum är ju att jag tycker hon är toppen och entusiasmerande och inspirerande. Jag struntar faktiskt i musikteori, praktiserande räcker så gott för mig.)

Dålig andedräkt

Gjorde cesarsallad efter Anna Bergenströms recept. Det var för fyra personer! Ett enda litet romansalladshuvud. Jag åt upp hela alltet och var dessutom lite orolig för att inte bli mätt. Men det var rätt mäktigt med en sås bestående av bl a en deciliter olja, och jag hade ändå bara i 3/4 dl. Så jag blev mätt. Men sådär ihåligt mätt som jag blir när jag inte får varm mat.

En sak som ofta sysselsätter min hjärna är kinesers dåliga andedräkt. Jag har den senaste tiden träffat några på tolkjobb, som haft fruktansvärda andedräkter. Jag önskar att någon kunde göra en insats för att förbättra det kinesiska folkets munhygien.

Båda klienterna kommer jag att träffa igen. Ska jag ringa dem i förväg, i alla fall en av dem som jag blivit lite mer bekant med, och be dem att borsta tänderna bättre, använda tandtråd och borsta tungan?

Kineser tror att vit beläggning på tungan betyder att man ätit för mycket "eldig" mat, dvs friterat, eller annan mat som helt enkelt anses ha mkt yang i sig, t ex skaldjur, lychee eller durianfrukt. De tror att beläggningen går bort om man kontrar med yin eller "nedkylande" kost samt mkt vatten.

Jag vill bara att de ska inse att: ja, ok att det skulle vara så, men DESSUTOM kan man också hjälpa till genom att BORSTA bort beläggningen.

Suck. Jag avundas sydkoreaner deras munhygien. Tydligen så borstar de tänderna till och med efter att ha ätit lunch.

Det värsta är att dålig andedräkt finns i min familj också. Min bror och svägerska ångar nåt fruktansvärd ur munnen, och tyvärr har jag märkt att åtminstone deras yngsta dotter också börjat stinka. Jag sa det till henne, och då svarade hon att hon ätit lite för "eldigt" på sistone. Suck. Jag funderar på att säga till hennes föräldrar, men jag FATTAR inte. Är folk med dålig andedräkt själva immuna mot andras dåliga andedräkter? Hur står de ut med sina respektive som de ständigt har nära inpå sig? Morgonandedräkten kan man ju inte göra så mkt åt, även om den faktiskt blir lite bättre om man är skicklig och grundlig med tandtråden.

Igår besökte jag en kinesiska och försökte hela tiden böja mig lite bakåt trots att vi hade ett bord emellan oss. Vid ett tillfälle satte hon sig bredvid mig för att visa ett dokument. Då försökte jag dels vinkla mig så att jag inte skulle sitta rakt i skottlinjen när hon pratade, dels så bad jag efter en kort stund att få se en sak i hennes lägenhet, så att vi fick resa oss upp.

Det här är verkligen ett stort problem. Eller är jag bara överkänslig? Jag kanske har en parfymnäsa och skulle kunna tillhöra världseliten inom doftindustrin.

Det är såna tankar som gör att jag inte uträttar storverk istället.

Läs även andra bloggares åsikter om dålig andedräkt, kineser, Kina, yin, yang

Blir faktiskt lite glad

...av att blogga också.

Uppdatering

Jag har inte skrivit på länge. Och när jag inte skrivit på länge så tror jag att jag måste skriva nåt jätteväsentligt och bra för att kompensera det. Som om jag skulle ha gått och grunnat djupt och genomträngande och nu har något att visa upp.

Det enda jag kan komma på just nu är att Slussens strömmingsvagn har sjangserat. Det har gått från att vara etniskt rensat på blattar till att vara etniskt rensat på svennar. Varför måste allt vara så extremt?

För första gången sen jag började frekventera stället fanns det en svag lukt av unkenhet i strömmingen som inte heller hade den där nystekta krispiga ytan. Potatismoset var smörigt men konstigt smaklöst. Pressgurkan var sig inte heller lik. Den var inte lika sötsyrligt fräsch, utan mer ... oansenlig.

Suck.

Och jag har inte en aning om vilka krogar eller caféer som nominerats till stans bästa i City. Aldrig varit på ställena. Vadå Kåken, Bakverket etc?

I stället har jag varit här, i min förort. Gångvägarna i vårt kedjehusområde är vita, så när man kommer in har man inte smutsiga skosulor. När jag kommer till stan är jag ovan vid den mörkbruna snömodden.

I stället för krogar och caféer - längdåkning och skridskor. Istället för ett socialt liv - piano. Piano och yoga är bättre än sittdynor, nej, (jag ska beställa sittdynor) jag menar lyckopiller och terapi. Men jag tar inga risker.

Nu kom jag också att tänka på kollegan som berättade att hennes 5-åriga dotter kräktes i en taxi och chauffören blev fly förbannad och krävde kollegan på 10 000 kr, tog hennes bankkort och låste in henne och barnet.

Som tur var kom en granne förbi (som råkar vara programledare för ett kulturellt program på statstelevisionen) och hjälpte henne där hon stack ut huvudet genom det (nedhissade) bilfönstret. Overkligt. Hon skulle gå på rättegång samma dag hon berättade det här för mig. Efteråt sa hon att hon känt sig konstigt skuldmedveten själv.

En annan äldre kollega med hög status gick över till en PR-byrå nyligen, inte långt före pensionen. Plötsligt kom ett mejl om att hon är svårt sjuk. Livet är kort.

Tidningen City hade under vinjetten (typ) Livsstil och hälsa idag en huvudartikel där journalisten Hanna Melin intervjuar en plastikkirurg. Han pratar bl a om whr-måttet som betyder waist-hip-ratio och påstår att "visar du en Playboytidning för en hyddneger så har han samma smak som en europé."

Jag gillar Citys mod att ha en sådan artikel på livsstilssidan. Natalia Kazmierska har verkligen fått fria händer. Undrar hur länge till.

Det slog mig att han var hemskt ful, plastikkirurgen.

Läs även andra bloggares åsikter om Natalia Kazmierska, Strömmingsvagnen, Slussen, tidningen City