Fantastiska kinakål!

Varför är kinakål fantastiskt? Jo, för att det är så användbart. Och den gör verkligen skäl för sitt namn. I norra Kina där klimatet är för kallt för de vekare pak choi-varianterna äter man kinakål hela tiden.

I traditionella jiaozi (eller gyoza som de heter när man köper dem på sushiställen) är det en fyllning av fläskfärs, hackad kinakål och lök. YQ och jag gjorde jiaozi häromveckan. De blev helt ok, dottern tyckte de var supergoda, men jag har ännu inte uppnått den i mitt tycke optimala jiaozi-fyllningen. Degen tycker jag att jag har hyfsat kläm på. Jag kavlar också degplattor rätt bra nu och klämmer ihop en jiaozi i en enda rörelse. Börjar alltså närma mig nordkineserna som gör jiaozi när de ska laga något enkelt till lunch...

På bilden ser ni en salt risvälling 咸泡饭 med finhackad kinakål i. Supergott. Salt risvälling kan man t ex koka på någon överbliven köttbuljong (jag gillar inte buljongtärningar, dels är de fusk och innehåller msg, dessutom innehåller de nästan alltid selleri som med sin karaktäristiskt kryddiga smak tränger igenom det mesta.). Jag hade lite hönsbuljong, strimlade lite hönskött (särskilt mycket finns det ju öht inte) och hackade kål, i med allt och ris på slutet. Mums till frukost.

I Hangzhou blev det i mitten av 90-talet väldigt inne att äta hummer. Då kom den i tre versioner. Första gången ituskuren på en isbädd med strimlor av rått hummerkött som man åt med wasabi. I andra omgången presenteras de övriga köttiga delarna, som klor och resterna av det som inte ätits rått, i friterad form. Skalen tas tillvara för att hummern i sin sista reinkarnation på bordet ska uppstå som risvälling med just hummerbuljong och hackad kinakål. Det var nästan risvällingen som var höjdpunkten!

Min man har alltid sagt att det var en uppenbarelse för honom dels när jag lärde honom att man skulle ha olivolja i tomatsåsen (!), och dels när han fattade att kinakålen inte var skapt för att ätas rå. Och det är ju helt sant, kinakålen är mycket godare kokt eller wokad än när man får den som råkost på lunchbuffén. Jag brukar slänga ner några blad när jag lagar snabbnudlar, som jag tyvärr äter betydligt oftare än jag vill.

Men nu har YQ visat mig att rå kinakål faktiskt kan vara gott! Hon tog den innersta delen av kålen, de yttre bladen använde vi i en nudelsoppa (ej snabbvarianten). Finhackade och blandade med salt och sesamolja, samt något starkt, jag har inte så många chilipastor och grejor så hon tog bara lite tabasco, och det blev jättegott! Som en snabb-kimchi. Helst ska man egentligen laka ur kålen lite grann med salt en stund innan man ska äta. Hon glömde det och blandade allt direkt, men det blev alltså ändå jättefräscht och gott.

Förstår ni nu hur användbart och fantastiskt kinakål egentligen är?

Uppdatering: Glömde inlagd kinakål, dvs inlagd på kinesiskt vis, ej kimchi. Här dessutom en länk till massa kinakålstips!

Mitt kotteri

Det här fann jag väldigt trösterikt när jag läste på Jonas Thentes blogg. Det är längst ner i inlägget.

Jag har varit anställd på DN Kultur i tio år. Under den tiden har jag varit hemma hos förra kulturchefen Maria Schottenius tre gånger, på halvdagsplaneringsmöten.
Jag har varit hemma hos kritikchefen Åsa Beckman en gång, för ett halvdagsplaneringsmöte.
Hos Lotta Olsson en gång, för halvdagsplaneringsmöte.
I övrigt har jag aldrig varit hemma hos någon av mina kollegor. Jag vet knappt var de bor eller vilka civilstånd de lever i.
Ingen av mina kollegor har någonsin varit hemma hos mig.
Ett dussin gånger, kanske, har jag varit ute med en eller flera personer som frilansar för DN.

Om man bortser från kulturredaktionen på DN, så brukar jag kanske snacka lite med:
Vaktmästaren Boris.
Katarina, som brukade bära ut posten men som har slutat i dagarna.
Beata och Ove på Namn och Nytt
Clas Svahn och Hanne Kjöller.
Matthias, som bor på min gård.
Och så hon som städar.
Den senaste chefredaktören jag pratade med var Jan Wifstrand, för fyra år sedan.

Så tättstickat är mitt Bonnierkotteri.
Hur är ditt?

Jag har inget kotteri alls. Saknar det. Skulle vilja ha det. Det kanske kommer med situationen som frilans/inhoppare, att inte riktigt höra till, inte riktigt räknas. Fast jag kände mig inte medräknad på förra arbetsplatsen jag där jag vikarierade lite längre på heller. Däremot har jag känt mig inkluderad på ett par sommarjobb samt mitt första riktiga (vikarie-)jobb på en mindre ort. Konstigt. Och jobbigt. Jag som har så stort behov av att höra till.
Maken tycker att jag är paranoid. Jo, lite paranoid kanske jag är.

Den vackre tiggaren

En otrolig historia som visar hur skönheten lockar oss människor oavsett i vilken form den kommer. Men samtidigt är historien också så typisk för Kina, kanske kan den bara hända i Kina. Är det för att det finns så få vackra män där?

Någon råkar fota en tiggare på gatan och lägger upp fotot på nätet. Plötsligt blir tiggaren kändis på grund av sitt utseende. Han anses vara ett avantgardistiskt modelejon. Folk börjar följa efter honom för att ta bilder.

Det visar sig att han är en schizofren man som försvunnit från sin familj i flera år.

Ätliga blommor

På Gimo herrgård. Romantisk weekend. Jättefint rum m himmelssäng o bubbelbadkar!