I egenskap av person med rötter i Kina är jag just nu ganska efterfrågad av medier. Dock inte i betald form, utan mer som expert. (OBS, kb, har inget med din förfrågan att göra.) Jag har själv ringt många experter, men som maken så riktigt påpekar så kan de medverka i medierna på betald arbetstid, något som jag inte kan. Å andra sidan så är medieexponeringen en sorts marknadsföring av mig själv. Som kinaexpert. Något jag verkligen inte känner mig som, men iofs kan bli om jag blir tillfrågad tillräckligt många gånger och tvingas läsa på mer.
Ända sedan jag gick gymnasiet har folk sagt: "Åh, med din kinesiska bakgrund kommer du ha en strålande framtid." Jag har inte märkt ngt av den. Visst jag klarar mig fint. Men jag trodde att jag skulle klara mig mer än fint. Better than average, om man säger så.
Å andra sidan sa min kbt-terapeut att som journalist tillhör man redan eliten, så vill man tillhöra elitens elit så är det en jäkla kamp. Man kan lätt bli hemmablind när man har många journalistkompisar och kollegor som man tycker det går bättre för.
Vissa klasskamrater som valt andra banor (och män med andra banor) bor finare och tjänar bättre på ett lugnare jobb med trevligare jobbmiljö. Och jag är lite sån att jag tävlar mot ALLA. Klarar nästan inte av att läsa DN Kultur för då får jag ångest av alla goa kulturmänniskor som bara är såååå duktiga och har utvecklingsstörda barn men skriver böcker på böcker ändå, är 21 men har fem diktsamlingar och en roman bakom sig, plus 2 skivor där han/hon skrivit alla låtar själv. Underbarn. Det var jag alltså inte.
Men hallå. Det här inlägget blir ju inte alls som jag tänkt mig.
Jag ville också skriva nåt om att folk med säkra positioner på min mesta arbetsplats gärna "bollar idéer" med mig om Kina och rådfrågar mig och ber mig försöka fixa boende under OS etc, men inte haft en tanke på om jag skulle ha nån lön för mödan, för de har ingen aning om hur jag är anställd (dvs inte, e frilans med egen firma). När jag sen säger att jag vill ha lön för besväret så går de i taket. Nå, det var iofs ett smärre missförstånd, men ändå. I princip är det så. (Jag la säkert ner 2 tim arbetstid och mitt telefonkort till Kina tog slut på kuppen så jag fick använda vanlig linje när jag behövde ringa till Kina själv.)
Kontentan är iaf att alla vill ha min särskilda kinakompetens, men ingen vill betala för den. Kanske näringslivet vill. Jag hoppas det. Jenny säger att copywriting är själsdödande. Men copywriting är väl inte = näringslivet? Jag kanske kan hitta nåt jobb som har med miljöarbete i Kina att göra? Dvs ett företag som vill sälja miljökunnande, t ex. Eller sexleksaker.
Det var ju klassamhället jag ville att resonemanget skulle mynna ut i. Att alla vi stackars löneslavar (och jag tjänar ändå rätt bra) har det så knapert. Att klyftorna ökat så mkt. Att Robert Weil (industriman och mecenat som finansierat Magasin 3) har skrivit både
en och
två gånger debattartiklar där han säger att industrin plockar ut så mkt mer pengar från verksamheten nu, och att arbetarnas löner har hållits ner under åtminstone de senaste 20 åren. Att jag tror att det är samma sak med mediebolag. Vinsterna till aktieägarna bara ökar och ökar, men andelen pengar till produktionen och arbetskraften blir bara mindre och mindre. Jag kommer bara att tänka på anorexi, det finns säkert som begrepp i detta ekonomiska sammanhang redan.
Däremot tror jag att nyhetsavdelningen på SVT lätt skulle kunna bantas. Enligt mina källor så får praktikanterna inte producera särskilt mkt. Det är ett säkert tecken på att en redaktion har för mkt resurser.
Till sist: Jag läste ett helt fascinerande inlägg i
kinesiska versionen av Financial Times av en kinesisk skribent som var oerhört nyanserad och satte fingret exakt på problemet med kinesernas anti-väst-känslor när det gäller Tibetfrågan. Här finns
en översättning.
According to certain netizens who were exposing the fake reporting by overseas media, they want to use their action to show the truth about Lhasa to the world. This assertion is logically incorrect, because their actions can only let people see that the western media are not reporting the truth accurately. But what happened in Lhasa?
Den kinesiska skribenten heter Chang Ping och är, som man kan vänta, välutbildad, har varit redaktör för tidningar i Guangdong och är nu redaktör för en magasin där. Här är
hans blogg. Han har också gäststuderat på Berkeley i Kalifornien. Åh, jag vill någonstans där solen värmer och jag slipper ha jackor!
Labels: frilansare, jobb, Kina, medier, Tibet
