Lookalike
Första gången jag såg den här unge mannen tänkte jag att han bar sin kostym som en batmandräkt. Han såg så perfekt ut i den. Han var lång och hade en lite trulig uppsyn som påminde om den där smörsångaren som Parkinson älskar, Michael Bublé (det är alltså han på bilden), fast utan att vara mullig som Bublé (numera är).
Undrar vart han var på väg. Han såg ut som att han var på väg till ett jobb som nykläckt börsmäklare. Han såg lite besvärad ut. Som om han inte hörde hemma bland oss dussinpendlare. Som om han egentligen borde köra en sportbil till jobbet, eller köras av en chaufför i en glänsande Bentley.
Första morgonen hade han en mörk kostym med en blekt blekt blå skjorta och en sidenglänsande blå slips. Inte tokigt alls. Andra gången hade han mörk kostym med rutig skjorta. Jag vet vad Ondskan och Jenny tycker om rutiga skjortor, men den här var faktiskt snygg: ca centimeterstora rutor av röda enkla streck. Såg inte slipsen.
När jag såg honom tänkte jag på den där gången när vi åt middag på Stazione i Duvnäs. En restaurang som ser bättre ut än den är, om ni frågar mig. Medan vi väntade på vår mat kom det in flera som skulle köpa pizza för avhämtning, och av typ fyra kvinnor bar minst tre såna militärgröna västar med liksom sydda rutor (jag vet inte, det heter säkert nåt särskilt, men ni vet kanske vad jag menar). Snacka om uniform! Jag hade inte förstått att de var inne bland Duvnäsfolket, men jag blev snabbt varse!
Jag klär mig säkert också uniformt, fast kanske inte riktigt så där uniformt. Hoppas jag. Jag gillar att tänka mig min stil som eklektisk. Elektrisk.
Labels: personligt
