Den förlorade vännen

Såg henne på andra sidan övergångsstället på väg till bion. Vi log ett snett, ofrivilligt leende mot varandra. Vanans makt. Att le mot någon man känner.

Lustigt nog hade jag just tänkt på henne och festen. Så jag gick fram när hon gått över till min sida av gatan, och sa rakt på sak vad jag tänkt och vad konstigt det känts på festen. Om hon var arg kunde vi väl ha pratat innan?

Hon tyckte inte hon hade så mycket att säga mig. Jag bad henne sköta om sig.

Ibland, på sistone har jag saknat henne. Men just nu och för överskådlig framtid är hon ute ur mitt liv.

Andra bloggar om: vänner, vänskap, ovänner